Sanningen om kungliga abdikationer
När Danmarks drottning Margrethe annonserade sin abdikation under nyåret blev många därför chockade. Hon har inte gjort sig känd för att vantrivas i rollen på något sätt, snarare tvärtom. Men för ett år sedan undergick hon en långvarig ryggoperation och hon hänvisade själv till hälsan.
I så fall går det att förstå henne även om det är tråkigt besked. Mer svårbegriplig är den form av eko det gett i Sverige. ”Kungen är pressad”, ”nu är det dags för Victoria”, och så vidare. Sveriges kung Carl XVI Gustaf bör följa drottning Margrethes exempel, manas det på sina håll.
Det är lite märkligt. Har Carl XVI Gustaf också genomgått en jobbig ryggoperation?
”Det är det vanliga republikanska bruset som hörs, i en för situationen anpassad version.”
Med mindre än så finns det ju ingen som helst logik i de där utropen. Men det är förstås inte meningen. Det är det vanliga republikanska bruset som hörs, i en för situationen anpassad version. Så det kanske inte är så svårbegripligt i alla fall. Kan man inte välta monarkin över ända skall man i alla fall skaka på den lite så att den där känslan av tyngd inte längre är så stark.
För tyvärr är det så att om monarker abdikerar av andra skäl än döden så trivialiseras institutionen. Monarkin blir en del av den moderna utbytbarhetskulturen och förlorar därför i allmänt värde, som allt som är utbytbart.
Brittiska drottning Elizabeth II sade detta rakt ut då hon fick frågan om hon inte funderade på abdikation med anledning av sin ålder. Hon dog också på sin post. Det var inte trivialt.
Nu finns förstås legitima undantag. Det finns hälsoproblem som i drottning Margrethes fall, som är av den arten att regentskapet blir en orimlig förväntan. Men det finns också en allmän samhällsförändring att ta hänsyn till. Vi blir allt äldre och så även våra regenter. Alltså riktigt mycket äldre, såpass att de kognitiva förmågorna de allra sista åren kan göra oss olämpliga för offentliga framträdanden.
Det är en situation som förstås kunde förekomma även i förmodern tid men inte i en omfattning att det så att säga var ett problem över fältet. Nu är vi i en tid där kompromisser oftare kan behöva göras mellan ämbetsplikter och ålder. Den förre påven Benedictus XVI var ett sådant exempel. Påvar abdikerar egentligen inte men han var så gammal att hans förmågor svek honom.
Strax blir Sveriges kung den äldste nu levande regenten. Men är han oförmögen? Alls icke och därför är hans ålder ett glädjeämne och inget annat. Kanske blir han också tvungen att abdikera en dag när fysiken sviktar. Kanske inte. I alla händelser är det viktiga att en eventuell abdikation när den tiden kommer sker av rätt anledning. Att republikaner vill trivialisera monarkin är inte en sådan anledning.
