SAS i statens respirator
Coronapandemin har gjort det nästintill omöjligt att flyga. Sveriges kära SAS står därav än en gång på ruinens brant. Det ser mörkt ut. Bolaget har varslat runt fyrtio procent av sin personalstyrka och har tvingats återbetala runt 700 000 resenärer för inställda resor. Samtidigt står många flyg fortfarande på marken, långt ifrån redo att lyfta. Enligt statistik från Affärsvärlden flög bolaget hela åttiosex procent färre passagerare under juni månad, jämfört med samma månad i fjol. Stackars SAS har drabbats hårt av corona och tvingas återigen att sättas i statens bidragsrespirator.
Till statens försvar förs ändå en seriös diskussion om att sälja SAS. Affären har varit dyr och ser inte ut att bli mycket mera lönsam. Ändå står den rödgröna regeringen redo att återigen pumpa in miljardbelopp för att hålla bolaget i luften. Detta resulterar i en nästintill omöjlig ekvation.
Regeringen för trots allt en hård anti-flygkampanj, med Miljöpartiet i spetsen och januaripartierna som stöttepelare. Det är ett märkligt agerande av flera skäl. Att som ägare av ett bolag stå där och kräva lönsamhet är i sig fullt rimligt. Samtidigt gör de allt i sin makt för att flytta det som ger lönsamhet, det vill säga passagerarna, från flygstolar i luften till transport på marken. Som grädde på moset slänger de på en dyr flygskatt och vägrar att bygga ut Arlanda.
Svenska staten är den största ägaren av flygbolaget. Att som största ägare hålla på med dessa fasoner är rent ut sagt ohållbart, och det inte ur en miljöaspekt.
Innan vi pumpar in skattemiljarder i ett läckande flygbolag måste vi ifrågasätta vad som allmänt betraktas som samhällsviktiga flygresor. Kommunikationer med omvärlden är av oerhörd vikt för samhällets fortsatta utveckling, särskilt för ett så pass exportberoende land som Sverige. Men faktum är att en stor del av svenskarnas utrikesflygande består av veckolånga semestrar till Mallis, all inclusive, och weekendresor till Paris.
En fullt förståelig oro handlar om hur ett säljande av SAS skulle påverka städer som säg Umeå, Skellefteå eller Växjö i ett avlångt land som Sverige. Vill man ta sig ut i resten av världen är den snabbaste vägen därifrån via flyg till exempelvis Arlanda. Skulle en annan flygande aktör fylla platsen som SAS lämnar efter sig? Det är en komplicerad fråga som kräver ett genomtänkt svar från statens sida. Men det större frågetecknet hänger ändå i luften - det vill säga SAS vara eller inte vara.
År 2022 hoppas SAS att flyget ska vara tillbaka på samma nivåer som innan krisen. Men en förlorad flygstol går tyvärr inte att rädda. Det kokar någonstans ned till frågan om staten bör äga ett internationellt flygbolag som med skattebetalarans djupa fickor behöver räddas gång på gång. Det är hög tid att staten släpper taget om SAS och drar ut sladden.
