Sätt äntligen stopp för fusket
Trehundra miljarder sedan 2005. Alltså mer än sexton miljarder per år. Det är så mycket av den svenska välfärdsstatens resurser som slängs i sjön varje år. Eller åtminstone hamnar i orätta fickor på grund av fusk och brottslighet. Det är hisnande siffror.
Den moderata riksdagsledamoten Oliver Rosengren, som under sin tid som kommunalråd i Växjö höjde temperaturen kring det en gång tabubelagda ämnet krav och bidrag, formulerar nu regeringens politik på området i en debattartikel i Expressen. ”Myndigheter är för veka mot bidragsbrottslingar” är en talande rubrik för ambitionsnivån.
Den svenska bidragsapparaten, och inte minst inom den kommunala sfären, läcker pengar till fuskare. Olika förvaltningar är för slappa. Rosengren pekar på att sextio procent av kommunerna inte har anmält ett enda bidragsbrott, trots att flera statliga utredningar visat att det förekommer. Arbetsförmedlingen följer inte upp och struntar i att rapportera avvikelser till a-kassorna. Och så vidare. Andelen anmälda bidragsbrott har blivit nästan tre gånger så många det senaste decenniet.
Regeringens paket är välkommet. Man startar en myndighet för att effektivt kontrollera de olika bidrag och utbetalningar som görs. Förhoppningsvis kommer även försörjningsstöd inkluderas. För att förenkla översynen skall bidragen samlas på ett slags bidragskonto som kan jämföras med det nuvarande skattekontot. Straffen för den här typen av bedrägerier skall skärpas och resurser för lagföring skjutas till.
Glädjande är att folkräkning radas upp bland åtgärderna. En sådan behövs ju av även andra skäl än bidragstekniska. Formerna för en sådan har diskuterats i ganska flyende termer från regeringens sida men förhoppningsvis satsar man på ett grundligt genomförande.
Återigen: sexton miljarder om året är en häpnadsväckande siffra. Det är alltså skattemedel det handlar om. Pengar som folk slitit ihop och godvilligt (nåja) låtit staten ta del av under villkoret att medlen underhåller nödvändiga kollektiva åtgärder.
”Det finns inga ursäkter för att inte genomföra åtgärderna så fort det är möjligt.”
För att sätta det i perspektiv: I statsbudgeten finns en så kallad beredskapskredit. Det är en summa på fyrtio miljarder som kan användas vid förestående eller omedelbar krigsfara. Flera röster har höjts, bland annat från Liberalerna, för att gräva ur denna kista nu med anledning av kriget i Ukraina. Svenskt försvar är nämligen underdimensionerat. Men hade vi bara investerat tio av de sexton miljarderna per år sedan 2005 hade vi varit betydligt säkrare idag. För att inte tala om hur mycket mer vi hade kunnat ge Ukraina.
Men i stället har pengarna försvunnit i fusk och svindel. Det finns inga ursäkter för att inte genomföra åtgärderna så fort det är möjligt. Finns det anledning till anmärkning här så handlar det i så fall om Arbetsförmedlingen. Flera gånger under årens lopp har frågan om dess existensberättigande förts fram i ljuset och nu, inte minst mot bakgrund av de uppgifter Rosengren presenterar, bör frågan ställas igen: varför lägger regeringen helt enkelt inte ned myndigheten?
Nå, man kan inte begära allt. Men att regeringen nu tar i med hårdhandskarna mot det årliga sextonmiljardersvinnet, det ser vi fram emot.
