SCB om regn nästa sommar

Socialdemokraterna skjuter upp till sin högsta nivå sedan 2008. Det låter dramatiskt. Men vad var det som hände 2008? Då satt den första regeringen Reinfeldt i Rosenbad, ungefär ett år färsk. Den första borgerliga regeringen sedan 1994.

Reinfeldtregeringens siffror var urusla i början. Man satte desperat sitt hopp till effekterna av skattesänkningarna och förklarade öppet att opinionen skulle vända när folk fick se sitt nya saldo i bankomaten. Vilket förstås inte hände. Det som hände var att tiden gjorde sitt och regeringen blev omvald.

Det är mer än tre år till nästa val. Det är tre evigheter i politiken. Regeringspartierna kan lika gärna oroa sig för hur vädret blir nästa sommar.

Är det något som sticker ut i SCB är det situationen för småpartierna. Nu är det inte några småpartier som ligger illa till som det brukar vara. Nu är det alla: Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. Vänsterpartiet är ett mellanparti. Men för de fyra är läget mycket allvarligt. De ligger antingen under eller snäppet över fyraprocentsspärren till riksdagen, och i beaktande av felmarginalen kan det lika gärna vara alla fyra som ligger under.

Det är åskmolnstryck i svensk politik och polariseringen tilltar. Då är det inte lätt för mindre spelare att göra sig gällande. Men för ett parti är det värre än för andra och det är Centerpartiet.

Det fanns en tid, bara några år sedan, då Centerpartiet åtminstone inofficiellt tänkte sig en framtid där de skulle komma att åter bli det största borgerliga partiet. Det där med ”den breda mitten” var förstås en bra retorisk bas för en sådan utveckling. Men sedan blev det som det blev. Sverigedemokraterna växte så pass att de blev ett problem för Centern i stället för att tjäna som tacksam huvudmotståndare.

Nu när till och med Annie Lööf, den person som förkroppsligade de där storhetsdrömmarna, är borta finns det inte mycket kvar än den råa verkligheten. Och verkligheten är den att partiet har målat in sig i ett hörn av irrelevans.

Vanligtvis brukar ett partiledarbyte leda till ett åtminstone tillfälligt lyft för ett parti men inte i Muharrem Demiroks fall. Det är ett illavarslande tecken. För alla de medlemmar och sympatisörer som lät sig bländas av den Lööfska ljusshowen kan det plötsliga livet som krisparti bli lite för överrumplande för att hanteras med is i magen,