Seko riskerar urholka den svenska modellen
Tågstrejken som fackförbundet Seko utlyst har nu varat i över en vecka, och hittills har inga genombrott i förhandlingarna med arbetsgivarorganisationen Almega gjorts. Främst berör strejken tågtrafiken här i södra Sverige där Öresundstågen samt Veolias tåg mellan Malmö och Stockholm står still. I nuläget påverkas omkring 75 000 passagerare dagligen.
Seko uppvisar ett ovanligt konfliktorienterat beteende. Ordförande Jan Rudén uttalade sig om att Seko nog allt hade en nästintill outtömlig "strejkkassa", vilket skulle kunna tillåta en lång och utdragen konflikt utan större bekymmer. Ett annat exempel på fackets stridslystenhet var när de lämnade in ytterligare ett omfattande strejkvarsel precis innan medlarna skulle sätta sig ned med de båda parterna för första gången sedan strejkstarten den 2 juni. Strejkvarslet bör hela Stockholms pendeltågstrafik samt Krösatågen. Knappast det mest optimala tillvägagångssättet om man vill framstå som kompromissinriktad.
Vad som föranlett strejken är att Seko vill minska antalet timanställda och att dessa efter ett år ska erbjudas en tillsvidareanställning, vilket är förståeligt i en tid där fler diffusa anställningsformer ser dagens ljus. Almega har delvis bemött kravet, men stipulerar att om en tillsvidareanställning ska bli aktuell ska den timanställde ha arbetat så pass mycket under ett års tid att det motsvarar en deltidstjänst, samt att flexiblare arbetsscheman måste till. Detta bud har Seko sagt blankt nej till och har istället bett de andra LO-förbunden att varsla om sympatistrejk.
Det är ingen hemlighet att tågstrejken främst påverkar de tiotusentals resenärer som smidigt vill ta sig till sina arbeten. En förutsägbar kollektivtrafik utgör en grundförutsättning för en fungerande regional arbetsmarknad. Därför är det beklagligt att Seko agerar på ett så bryskt sätt.
Det är givetvis enkelt att från vänsterflanken hävda att allt skulle återgå till normaltillstånd om bara arbetsgivaren gjorde det som facket bad om. Men riktigt så simpelt är det inte. Den svenska arbetsmarknadsmodellen förutsätter att båda parter utgör ett balanserat maktförhållande, där varken den ena eller den andre parten på egen hand dikterar takt och rytm. Missbrukar då facket sitt yttersta konfliktverktyg - strejkrätten - riskerar man att försätta den svenska modellen i gungning.
