Sis-hemmen är ruckel
Det var nog ingen som hade höga förhoppningar på resultatet när statens granskande organ Riksrevisionen meddelade att man avsåg närstudera Sis-hemmen. Statens institutionsstyrelse är en myndighet som gått från relativ anonymitet till att hamna i medias rampljus som en del i scenografin till gängkriminalitetens blodiga tragedi.
Eller är det en fars? Stundvis har man undrat när rubriker om unga mördare och deras rymningar duggat tätt. Många har nog undrat varför dessa personer inte hållits hårdare när staten lagt stora resurser på att bevisa att de är bortom tvivel skyldiga till råa våldshandlingar.
Ett av svaren ges i rapporten som Riksrevisionen nu presenterat: Sis-hemmen samlar ungdomar med fyra olika, men ofta överlappande, problembilder: allvarlig psykiatriska eller psykiska diagnoser, lättare kriminalitet, olika grader av substansmissbruk samt grov gängkriminalitet. Det är en minst sagt djärv rollista.
Som blir mer komplex av att drygt tio procent av ungdomarna nog egentligen borde vara någon annanstans. Det handlar om de som är LSS-berättigade eller som har en intellektuell funktionsnedsättning som vid vårdkontakt skulle leda till ett sådant berättigande.
Dessa ungdomar har rätt att få vård och insatser i en annan kontext men har varit såpass utåtagerande att de flyttats till ett Sis-hem på grund av de större befogenheter som finns där. Var gränsen för detta utåtagerande går är inte hugget i sten, utan en bedömningsfråga.
Sådana punkter uppstår alltid när människor möter staten. Staten är något fyrkantigt som vi hittat på för att göra oss själva mer fyrkantiga så att vi kan lösa svårare uppgifter tillsammans. När vissa barn och ungdomar blir för svåra att hantera inom de olika etablerade ramar vi tänkt ut bildas det ofrånkomligen en slags sista samlingsplats. Problemet nu är att den är överbelastad och dåligt utrustad för att klara av en väldigt komplex blandning av unga människor.
Statistiken som Riksrevisionen tagit fram tillsammans med sitt sedvanligt kliniska språk ger en inblick i vilka som hamnar på hemmen. Det är ungdomar från ekonomiskt och socialt svaga hem, ofta med ensamstående föräldrar. Den tredjedel av ungdomarna som är flickor har i nittiotvå procent av fallen en Adhd-diagnos.
Det är gamla gamla hederliga moralkakor som kan hjälpa för att minska samhällets behov av den här typen av boenden. Den brittiske psykiatrikern och konservative skribenten Theodore Dalrymple har djupdykt i hur dagens fria ideal och noll-moral slår mot resurssvaga. Skilsmässor och partydroger som knappt påverkar den övre medelklassen kan helt slå ut personer som fått med sig mindre hemifrån. Någon måste agera moralpredikant.
Slutsatserna för staten är delvis andra, genom det återhållsamma språket lyser hård kritik. Sis-hemmen har fungerat för mycket som en uppsamlingsplats för blivande trasdockor snarare än platser för hjälp. På samtliga boenden man besökt har det funnits ”olämplig personal”. Här finns saker att ta tag i om man vill leva upp till den självpåtagna rollen som moralisk stormakt.
