GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Skamfaktorn är en skam

I skrivande stund fortsätter den amerikanska rysaren att vara en rysare. Opinionsinstitutens kassaskåpssäkert prognosticerade segern för Joe Biden har kommit rejält på skam. Liksom de gjorde även inför 2016 års presidentval då en seger för Donald Trump betraktades som ett kuriöst skämt.
Ledare • Publicerad 4 november 2020 • Uppdaterad 5 november 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Då fick sig instituten en läxa och de försäkrade inför det här valet att de metodfel som gjorde att de virrade bort sig 2016 inte skulle förekomma nu. Nu skulle det verkligen vara bombsäkert.

Och så sitter vi här och det är så jämt att analytiker står med förstoringsglas timme efter timme. Något är fel med i princip alla dessa företag med sina aldrig så dyra och sofistikerade mätmetoder. Detta i världens största demokrati. Den ene kommentatorn efter den andre underkänner missledarna.

Men här finns anledning till eftertanke. Det kanske inte bara är opinionsinstituten som skall lastas? De kanske opererar med sina instrument så gott det går med hänsyn till omständigheterna. Och det kanske är de där omständigheterna man skall titta närmare på?

För vi vet vad en av de där omständigheterna är för något. Det är den så kallade skamfaktorn. Alla de där väljarna som inte vågar säga vad de röstar på för att de är rädda för sociala fördömanden. De vill inte svara på frågor om sitt partival.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Det är inte någon glasklar logik. Här i Sverige hade Sverigedemokraternas väljare tidigare rollen av gäckande skugga för instituten. Stigmat runt att rösta på partiet var så starkt att få ville uppge sympatin i fråga ens i en opinionsundersökning. Men i det senaste valet hände det oväntade, att Sverigedemokraterna inte fick fler utan färre röster än vad de själva förväntat sig (även om de inte skulle erkänna det). Det var något nytt. Samtidigt andades Socialdemokraterna ut efter att inte ha förlorat så många röster som de trots allt befarat (även om de inte heller skulle erkänna det). Skamfaktorn, hur den nu var konstruerad, verkar helt ha kortslutits.

Poängen är hur som att skamfaktorn inte är opinionsinstitutens fel. En sådan skapas av debattklimatet och de offentliga institutionernas förgivettaganden om vad som är okej att tycka och inte.

Opinionsinstituten står inför en trovärdighetskris, det är ingen tvekan om det. Men den djupare orsaken till deras misslyckande står utom deras kontroll. De som också har anledning att rannsaka sig är förstås alla de som medvetet eller inte har medverkat till att vidmakthålla en åsiktskorridor, eller vad man nu vill kalla det, som är så smal och stark att en betydande del av befolkningen inte vågar visa vad de tycker annat än i skydd av anonymitet vid valurnan vart fjärde år.

För yttrandefriheten, den ömsesidiga tilliten och över huvud taget det offentliga tillståndet i stort, är det ett underbetyg för varje land att en partipolitisk skamfaktor existerar i det politiska livet. I det avseendet verkar faktiskt Sverige vara vid bättre hälsa än USA.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.

Läs mer