Skifte i kampen mot antisemitism
Förra veckan beslutade den borgerliga regeringen om de första nya ämnesplanerna inför gymnasiets ämnesbetygsreform – alltså övergången från kursbetyg till ämnesbetyg – som börjar gälla höstterminen 2025. De nu beslutade ämnesplanerna är bara de första i en lång rad av kommande nya ämnesplaner; i startläget har man utgått från ett antal gymnasiegemensamma ämnen som religionskunskap, naturkunskap och historia.
I samband med att ämnesplanerna har anpassats efter de nya ämnesbetygen har också själva innehållet som sådant setts över. Ämnet historia visar sig bjuda på en välkommen, och högst aktuell, uppdatering. Till skillnad från nu gällande ämnesplan framgår det att historieundervisningen ska beröra antisemitism, liksom antiziganism och rasism mot samer. Både historiskt och i nutid. Något som tidigare bara varit en luddig del av den övergripande läroplanens uppdrag om att motverka rasism har nu svart på vitt en egen plats i med tydligt fastslaget krav på att det ska ingå i elevernas undervisning.
Och det är ett rätt djuplodande uppdrag det är fråga om. Det ska handla om sådant som de nationella minoriteternas historiska rötter i Sverige, och deras exkludering i samhället under historiens gång. Men notera att man också ska ta upp deras inkludering! I antirasistisk arbete har det ibland tyvärr funnits tendenser till nedlåtande attityder där majoritetssamhället förminskar minoriteter till att inte vara något mer än offer. Det berövar dem från deras stolthet och rika historia, och gör lätt lidandet till identitet på bekostnad av gruppens historiskt och kulturellt förankrade identitet som sådan.
”Projektbaserade åtgärder mot antisemitism är försök till reaktiva lösningar på ett redan uppblossat problem.”
Tidigare strategier har ofta fokuserat på i och för sig lovvärda satsningar som Forum för levande historia, bidrag till antirasistiska organisationer och hågkomstresor till koncentrationsläger. Men den typen av projektbaserade åtgärder mot antisemitism är försök till reaktiva lösningar på ett redan uppblossat problem. Deras effektivitet är också begränsad. Att undervisa systematiskt om antisemitismen i skolan är att ta sig an problemet redan där det – för många – börjar. Hatet mot minoritetsetniciteter behöver motverkas redan innan det hunnit rota sig ordentligt.
Därmed inte sagt att Sveriges lärare i sig i dagsläget skulle vara dåliga på undervisa om och motverka antisemitism; men de har helt enkelt inte haft det uppdraget på det sätt som det nu ska bli.
När det gäller andra samhällsproblem som kriminalitet talas det jämnt och ständigt om att politiken inte bara kan vara reaktiv utan än mer måste vara förebyggande. Den diskussionen har varit förhållandevis frånvarande i fråga om antisemitism och annat etniskt baserat hat. Men även här är förstås det tidigt förebyggande arbete av vikt.
Denna omläggning av arbetet mot antisemitism, antiziganism och rasism mot samer går med rätta att kalla för något av ett perspektivskifte – eller paradigmskifte, om man så vill.
