Om åsiktsmaterial sprids i skolan så skall det bemötas analytiskt och kritiskt. Lars F Eklund följer upp hur boken Alla borde vara feminister har hanterats i gymnasieskolan.
Alla borde vara feminister. Det är titeln på en bok som i december skänktes till 100 000 svenska gymnasieelever, och som enligt Judith Kiros i DN handlar om ”patriarkatet och konceptet kön”. Boken utges av Bonniers. Bakom initiativet står Sveriges kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO, Unizon, Teskedsorden och Gertrud Åström, tidigare chef på vänsterextrema Ordfront. Krafter med mycket inflytande och pengar bakom sig. Det är inte alla som kan skänka bort 100 000 nytryckta böcker. Tydligen ser givarna texten som ett läromedel, eftersom en lärarhandledning till den utarbetats. Boken sändes till skoladministratörerna för distribution av lärare till eleverna. Hur skall man förhålla sig till ett så gigantiskt försök av externa krafter att påverka åsiktsbildningen hos elever i gymnasiet ?
Vad avser politiska partiers verksamhet i skolor finns det riktlinjer avsedda att skydda bland annat allsidighet och elevintegritet. Vad avser andra krafter är läget mera oklart. Tommie Hedin på Skolverket pekar dock på några saker att beakta: Kraven på allsidighet och saklighet. Sprids åsiktsmaterial i skolan så skall det bemötas analytiskt och kritiskt. Olika perspektiv måste få göra sig hörda. Elevers integritet måste skyddas. Man får inte tvinga på elever ett material, om det inte används integrerat i undervisningen, eller avkräva dem ställningstaganden. Lärarnas professionalitet är avgörande för en riktig hantering. Dock är det alltid rektor som har det övergripande ansvaret för vad som sprids till eleverna, och hur.
Gränsen mellan åsiktsmaterial och läromedel kan vara suddig. Lärarens omdöme avgör. Att plånbokens storlek kan vara avgörande för möjligheten till påverkan är idag inget Skolverket har synpunkter på. Enligt olika MR- konventioner har föräldrar rätt till ett starkt inflytande över vad eleverna exponeras för. Tommie Hedin medger att skollagen kanske inte alltid helt återspeglar detta. Hur har då boken hanterats vid våra gymnasieskolor ? En rundringning till några gymnasier i Syd- och Västsverige gav följande vid handen:
Endast på en av de kontaktade skolorna hade en rektor bläddrat i, inte läst, materialet innan det distribuerades. På en skola hade det inte delats ut just för att det inte var kontrollerat. Annars verkar det ha varit fritt fram, rektors ansvar till trots .
Inte på någon av skolorna hade man tagit reda på vem som finansierade böckerna. Böckerna har väsentligen finansierats av utgivaren Bonniers vilka ju, enligt deras PR-chef Anna Tillgren, har stor möjlighet att trycka böcker billigt. Eftersom Bonniers ger ut flera av den aktuella författarens övriga verk så är ju kampanjen fin reklam för dem. Bonniers har utan tvekan varit generösa. Men helt utan kommersiella aspekter var kampanjen alltså inte.
Inte på någon av de skolor där boken delats ut hade det skett någon uppföljning i form av kritisk diskussion, inbjudan av andra röster och så vidare. Ett par skolor sade att det kunde bli aktuellt längre fram.
Inte på någon av skolorna där boken distribuerats hade det skett något samråd med föräldrar först. Ingen av dem hade en strukturerad form för samråd med elevernas föräldrar när det gällde externa krafters verksamhet i och kring skolan. Och inte på någon skola hade föräldrar hört av sig i efterhand och haft synpunkter. Hälsan tiger still, massiv likgiltighet eller vad?
En rundringning av detta slag bär naturligtvis inte vetenskapens insegel. Men några reflexioner är möjliga:
1. Om intresseorganisationer delar ut en bok med ”Alla borde..” i titeln och ett innehåll som motsvarar titeln, då är det opinionsbildning. Att påstå något annat är löjligt.
2. Sker distributionen utan kritisk analys och öppenhet för andra röster så är det propaganda.
3. Om skolan som sådan förmedlar propaganda utan att elever kan tacka nej, så är det indoktrinering.
Skolorna borde kanske fundera på vilka rutiner de har för att hantera externa krafters opinionsbildning i skolan. Föräldrar som bryr sig om vad deras ungdomar exponeras för borde kanske ta reda på sina rättigheter, organisera sig och ta upp en dialog med skolorna om vad som skall gälla.
