Slottsruinen behövs för att förstå Kronoberg
Det hedrar Malin Lauber (S) att hon lyfter slottsruinens skick till nationell nivå. Kronoberg är historisk mark, ett av landets särpräglade regioner och en viktig del för helheten. Småland är betydligt mer än första torsdagen i mars även om dialekt är betydelsefullt för identiteten. De små länderna har en lång historia av självständighet och gör-det-själv-anda.
Slottsruinen byggdes av sten från munkordnarnas hus i Växjö och användes av båda sidor i Dacke-upproret, senare som försvarsverk för det unga enade riket. Kronobergarna visade sig sedan under femhundra år vara oundgängliga för att skydda Sverige och hembygden. 1992 stängdes regementet som räknar många av de klassiska formativa fälttågen som sina.
Men ser man till dagens terräng ligger beslutet hos Statens Fastighetsverk (SFV) som har många ruiner och slott att ta hand om. Det ligger inte i lokalpolitikernas makt, i alla fall inte den formella, och inte heller i finansministerns att se till så att slottsruinen får de miljoner som krävs för underhåll. Man får se det som att Lauber yrkar på att Socialdemokraterna som parti skall prioritera att pengar pengar skjuts till för att bevara kulturarv.
Kronoberg är som sagt historisk mark och det är historier som kan inspirera och vägleda människor även med mindre stark koppling till platsen. Det är gemensamma berättelser om strävsamma och beslutsamma människor som ger riktning även åt personer som kanske saknar en stöttande familjestruktur. Slottsruinen är fysisk påminnelse om dessa berättelser och den kan för en ung person bli en portal till livslångt läsande och utforskande.
Det kanske låter lite flummigt, men det är så man måste skriva för att motivera värdet av en upprustning. I en annan tid skulle det inte behöva sägas. Intuitionen kring varför tidigare generationers landmärken bör tas tillvara är idag inte självklar. Det finns så mycket annat att intressera sig för, och den mångfalden är något fint. Samtidigt är det tydligt att många små museer och föreningar går på sparlåga trots att de förvaltar ganska viktiga minnen.
Statens Fastighetsverk har ett stort ansvar när det kommer till att bevara unika historiska byggnader. Det är hus, och ruiner, som berättar om hur samhället förändrats. Idag är arbetstimmar betydligt dyrare än de var när mat och värme var trängande behov för flertalet. I våra dagar av överflöd är vården av kulturminnen ett sätt att hedra människorna som slet ut sina kroppar för väga upp för den teknikutveckling som ligger mellan oss.
För den som identifierar sig med Dackes motstånd mot kronan tar det kanske emot att det är en statlig aktör som förvaltar ruinen. Egentligen borde det förstås vara kronobergarna själva som har makt över besluten. Men fördelen med nuvarande arrangemang är att pengarna tas från annat håll än kommun- eller regionkassan, och det kan kanske också tilltala äkta smålänningar.
