Socialdemokraterna vänder i utrikespolitiken

Turkiet har ett tydligt intresse i hur Sverige närmar sig Nato. Svenska uttalanden har dykt upp i turkiska medier och inte minst uppgörelsen med Amineh Kakabaveh har fördömts. En central del av deklarationen som presenterades av utrikesminister Ann Linde på fredagen behandlade just Turkiet.

Ann Linde konstaterade i utrikesdeklarationen att ”Sverige kommer solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets”. Under vanliga former är varje ord ingjutna med antagandet om att inget har förändrats. Sveriges utrikespolitiska hållning ligger fast. Sedan årsskiftet har dock mycket förändrats.

Det var en extra utrikesdeklaration för att förklara en förändrad hållning. Under loppet av ett halvår har regeringen gått från att totalt avvisa en ansökan om Natomedlemskap till att deklarera att det skulle värna Sveriges säkerhet.

I deklarationen sade Linde även att ”Vår ambition är att i konstruktiv anda komma framåt i de frågor som Turkiet har rest.” Det är inte rimligt att vika sig för Erdogans nycker. Men man kan heller inte kringgå kraven.

Internationell säkerhetspolitik är sällan så rosenskimrande och välmenande som politiker i trygga sammanhang i Sverige vill framställa den. Vart Sverige än vänder sig har man länder som ser en chans att tillskansa sig fördelar i denna prekära situation.

På ena sidan har vi Ryssland som mer än allt annat önskar sig ett Europa splittrat av oenighet. Ett där dess maktambitioner och påtryckningar kan uttryckas utan enat motstånd. På annat håll hittar vi Turkiet. Likt Ryssland i Europas utkant och med en egen säkerhetspolitisk agenda. Men med ett mer sammanbundet intresse med den Europeiska kontinenten.

Den socialdemokratiska utrikespolitiken har försatt Sverige på kollisionskurs med verkligheten. Tidigare utrikesministern, den aktivistiska Margot Wallström, hade knappast fungerat i dagens situation. Försvarsministern Peter Hultqvist får också äta upp sina tidigare kritiska uttalanden om Nato.

Att Socialdemokraterna omvärderar situationen är välkommet. Men det hade gott och väl varit möjligt att ha bättre framförhållning och förekomma detta skeende. Ryssland har trots allt varit på krigsstigen i över ett decennium.

Relationen till Turkiet är dock svår att hantera. Inte ens resten av Nato vet riktigt var man har landet. Det är en central aktör i sydöst. Både för Europas relation till Ryssland och till Mellanöstern.

Att Sverige är beroende av Natoländerna och vise versa att Sverige stödjer andra länder militärt är inget nytt. Det som varit underförstått sägs nu högt. Målet är att få det på pränt.

För att det skall ske måste man hantera Turkiet på diplomatiskt vis. Frågan är om regeringen mäktar med den utmaningen.