Socialt kliv framåt
I samband med Riksrevisionens tuffa granskning av Sis-hemmen presenterade regeringen faktiskt ett antal åtgärder för att komma åt problematiken. Men den stora trenden, som gör att sammansättningen av ungdomar blivit så svårartad, krävde ytterligare ansträngningar.
Det har man presenterat nu. Man kommer att starta ytterligare en myndighet vars enda uppgift är att motarbeta barns- och ungdomars kriminalitet. Man skall alltid vara skeptisk till nya myndigheter. De inrättas för att vara permanenta och efter en tid sätter sig en kultur i väggarna, om den kulturen inte är konstruktiv och målinriktad är den svår att ändra.
Viktiga ingredienser är att denna nya myndighet får ett par unika befogenheter. Bland annat sätts ingen nedre åldersgräns för vilka barn som kan kallas till samtal och insatser. Avgörande är också att myndigheten inte behöver be om samtycke från föräldrar eller vårdnadshavare. Åtgärdsprogram och insatser kan beslutas unilateralt. Det är myndighet i ordets enklaste betydelse. Tanken är att tidigt och ordentligt koppla greppet om barn och unga som uppenbart är på glid.
Många inom sociala myndigheter kan vittna om barn som glidit dem genom fingrarna och sedan utvecklats i negativ riktning. Ibland på grund av föräldrarnas möjlighet att neka insatser. Det har också varit en lång väg för politiken att kalibrera nivån av tvång som etablerade sociala myndigheter kan och får använda. Den utdragna processen har också gjort att situationen rullat på.
Regeringen bedömer att det kan handla om mellan femtonhundra och tvåtusen barn och unga per år som kan behöva hanteras av denna nya modell. Det kan i så fall innebära en kännbar avlastning av Sis-hemmen och en renodling av problembilderna som ryms där.
För regeringens del är detta ett viktigt förslag inte bara för att åtgärda samhällsproblemet med kriminella barn. Det är en reform som i politiken visar att regeringen arbetar med den andra sidan av brottsbekämpningen.
Denna regering har tack vare Tidö-avtalet kunnat hålla en reformtakt som vi inte sett i svensk politik sedan den första Alliansregeringen 2006. Det har haglat utredningsdirektiv och propositioner. Förslagen kommer förstås bli ännu fler mot slutet av mandatperioden. Mycket har handlat om att komma åt den grova brottsligheten, det är delvis därför väljarna gav högersidan förtroendet på valdagen.
Men statsminister Ulf Kristersson (M) har inte sin bakgrund i klassiska hårda högerfrågor som försvar och skatter. Hans erfarenhet som politiker har byggts upp just i de sociala frågorna, bland annat som socialförsäkringsminister i den andra Alliansregeringen.
Det är viktigt för svensk självbild, för att samhället skall kännas igen, att man i politiken också ser till de sociala frågorna. Som konstaterades under pressträffen kostar den nya myndigheten uppemot trehundra miljoner kronor per år. Men det är pengar man räknar med att tjäna in när gängen får färre skyttar att välja mellan. Varje skjutning där någon skadas lindrigt eller värre kostar samhället sjuttiofem miljoner enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson. Sådant ger perspektiv på kostnaderna.
