Spekulation i gröna norr
Sedan regeringen blev helt socialdemokratisk har intresset för industrin i Norrbotten ökat markant. Statliga bolag som LKAB, Vattenfall och bolaget Hybrit som ägs av dessa har fått sällskap av nya aktörer som Northvolt och H2 Green Steel. Alla vill bidra till den gröna omställningen och alla behöver elektricitet.
Industrialisering och industrijobb ger framtidsutsikter inte bara åt avfolkningsbygder utan även åt ett parti som fortfarande läcker kärnväljare till Sverigedemokraterna. Därför var det kanske inte förvånande att energiminister Khashayar Farmanbar stämplade ja på Svenska Kraftnäts ansökan om att få lägga drygt åtta miljarder kronor på att bygga ut elnätet i Norrbotten.
Det är en satsning som är avgörande för att de utlovade industrijobben skall bli verklighet. En del av projektet går också ut på att skapa noder för vindkraftsanläggningar så att elproduktionen kan utökas. Med de nya elintensiva verksamheterna i norr börjar kanske den överflödande vattenkraften att nå sin maxkapacitet.
För bara någon vecka sedan varslade H2 Green Steel som tidigare i ett pressmeddelande råkat ta järnmalmsleveranser från LKAB för givna om att elförsörjningen måste lösas innan 2024 om de tusentals arbetstillfällena skall bli av. Det är förstås viktigt att vara tydlig med sina förväntningar och behov, men samverkan med politiken kan inte vara en bärande pelare i affärsidén.
Till bilden hör att omfördelningen av el från norr till söder sedan en längre tid stått på listan över angelägna projekt. Aldrig tidigare har Sveriges fyra elområden sett så stora skillnader som nu. För varje kärnkraftsreaktor som stängts i Götaland har rapporterna om industrier i syd som stått stilla på grund av elbrist blivit fler. Denna sommar lär bli värst hittills.
En del av förklaringen är förstås att elområde Syd sitter ihop med kontinenten och att efterfrågan där ökat enormt sedan Rysslands invasion av Ukraina. Men omfördelningen av vattenkraften från norr har länge varit en politisk fråga som syftar till att förstärka systemet i sin helhet. Kanske kommer det inte längre att finnas ett överskott att tala om. Datahallar och framställning av grönt stål är inte bara nya elslukare utan även extra stora sådana.
Industrietableringarna och datahallarna i Norrbotten är förstås värdefulla tillskott, men delvis också spekulationer. Så är det med företagande oavsett om det gäller en glasskiosk eller gruvor som kan förse hela samhällen med arbete i hundratals år. Men våra gemensamma resurser bör användas till sådant som man vet gör nytta. Det finns redan en tendens till att regeringar är för aktiva när det kommer till att rädda företag, nu ser det ut som att man anstränger sig för att rädda företag innan de ens kommit igång.
Infrastruktur och elförsörjning är grundläggande gemensamma nyttor. Det är dyra saker som måste planeras långsiktigt. Och nyttan bör vara säkerställd. Serverhallarna lovade tusentals nya arbetstillfällen men utreds just nu av Riksrevisionen på grund av en enorm obalans i förväntningar och utfall. Regeringen fattade mycket gynnsamma skattebeslut för dessa företag, men den spekulationen ser just nu ut att slagit fel.
