Sprickor i Kinas monolit?
Inte minst tevesändningarna från fotbolls-VM, där folk trängs på läktarna utan några munskydd, har uppenbarligen blivit droppen för många kineser vars liv mer eller mindre förstörs av restriktionerna.
Oron kommer sannolikt inte att stilla sig så där av sig själv. Landets ledare Xi Jinping har samlat i det närmaste total makt kring sin egen person, och har satt sitt personliga sigill på den kompromisslösa covid-politiken. Den kan inte vridas tillbaka och det av politiska skäl.
Så vad blir resultatet? Flera ser tecken i skyn. Vi ser en upprorsrörelse i Iran som för första gången på ett halvsekel ser ut att kunna bli en riktig revolution. Vi ser ett ryskt imperium som sakta knuffas närmare branten efter trehundra år. Det är en svindlande tid.
Men Kina? Där skall vi inte hoppas på mycket. Åtminstone inte i närtid.
Ebbar inte protesterna ut är det troliga scenariot för Kinas del helt enkelt ett böljande blodbad. Gator kan för all del komma att färgas röda även i Moskva och Teheran, men då som smärtsam omstöpelse till något annat. I Peking kommer gatorna snarast att trampas av ett oräkneligt antal kängor. Långt fler än vad någon folkopinion rår på.
”De kinesiska ledarna av i dag är inte ett dugg annorlunda än de som lät stridsvagnar rulla mot studenter över Himmelska fridens torg 1989”
De kinesiska ledarna av i dag är inte ett dugg annorlunda än de som lät stridsvagnar rulla mot studenter över Himmelska fridens torg 1989. Vi vet fortfarande inte hur många civila som dog. Regimen sägs ha samlat upp kroppar nattetid för att kasta dem direkt i förbränningsugnar.
Skulle dagens proteströrelse nå höjder som på allvar besvärar Kommunistpartiet kommer det skräckscenariot att upprepas utan vidare pardon, må vara på många torg runt om i landet. Förtryckarapparaten har inte förlorat i kraft under de år Kina har inlemmats i den internationella ekonomin. Snarare har den blivit mer sofistikerad. Och globalism eller inte, omvärlden kommer kunna göra lika lite i dag som den förmådde 1989.
Vad man kan hoppas på är att folkets frustration är så intensiv att den slår sprickor i systemet som inte går att laga, och som lever kvar i form av en kollektiv motståndsanda. Efter några år kan de sprickorna ha växt så pass att monoliten börjar rasa. Man skall i sammanhanget minnas att den kinesiska ekonomin har visat sig vara i mycket sämre skick än vad man allmänt trodde före pandemin.
Kanske innan decenniet är till ända, att världen får se den värsta kommunistregimen störtas.
