Starkt stöd för nämndemän
Tingsrättens ordförande ville döma till vållande av annans död. Han var av uppfattningen att varje skytt måste förvissa sig om tillräckligt kulfång. Så är det ju också. Det är en korrekt och lagenlig bedömning.
Nämndemännen närmade sig frågan på ett annat sätt. Mycket talar för att kulan rikoschetterat efter en träff i exempelvis mark eller sten efter att ha passerat genom älgen. De vill därför inte hålla skytten ansvarig.
Är den friande domen rättvis? Det beror nog på vem man frågar. Nu är denna form av oenighet i rätten ovanlig. Men poängen är att vi får en typ av rättvisa utan lekmän och en annan om juristerna får ensamrätt på att döma.
Debatten om nämndemännens roll i rättsväsendet har tagit fart under mellandagarna, med anledning av Sveriges televisions undersökning och efterföljande intervju med justitieminister Beatrice Ask (M).
Den senare fick av Rapportredaktionen rubriken ”Ask: nämndemännen kan vara på väg bort”. Men ingenstans i inslaget säger Ask detta. Det enda konkreta besked som ges är att hon ser allvarligt på kritiken som kommit fram i undersökningen och att hon inväntar synpunkter från övriga partier.
Av rapporteringen och debatten kan man få intrycket av att en majoritet av de 675 domare som svarat vill få bort nämndemännen. Så är inte alls fallet. Det är bara 27 procent som anser att nämndemännen bör försvinna. 65,4 procent vill att nämndemännen ska finnas kvar. Däremot finns det kritik mot hur nämndemännen utses. Här uppger 30,4 procent att nämndemännen bör finnas kvar, men inte vara politiskt tillsatta. Där av slutsatsen att en majoritet är emot systemet med politiskt tillsatta nämndemän (vilket kommenterades på ledarsidan 2011-12-27). En bättre rubricering hade varit att nämndemännen faktiskt har ett starkt stöd i domarkåren.
Vilka är då bättre skickade att nominera lekmän till rätten än de politiska partierna, kan man undra. Det ter sig kanske inte som den bästa, men i varje fall minst sämsta lösningen. Att peka på problem är en sak, att hitta goda lösningar en annan.
En förklaring till de höga siffrorna i denna del tycks bottna i det förändrade politiska landskapet. 96,1 procent pekar ut Sverigedemokraternas ideologiska hållning som ett problem. Men så kan man också ställa sig i vilken grad domarnas egna politiska preferenser avspeglas i enkäten. I den mindre grupp domare som anser att det uppstår svårigheter att genomföra domstolens arbete på ett rättssäkert sätt med politiskt tillsatta nämndemän uppger närmare 17 procent socialdemokratisk partitillhörighet som ett problem. Närmare 20 procent svarar Moderaterna.
Är nämndemän som nominerats av Moderaterna och Socialdemokraterna i generell mening att klassa som ett hot mot rättssäkerheten? Uppenbarligen finns det somliga domare som hyser den uppfattningen. Hur dumt det än låter.
Kritiken är spretig och svår att ta på större allvar, inte bara mot bakgrund av det begränsade deltagandet i enkäten. Dessutom är det en fråga som politikerna äger. Inte juristerna. Det föreligger ju här i det närmsta ett jävsförhållande för domarna, eftersom det rör deras egen maktposition i rätten.
Lekmän i rätten är ingen svensk uppfinning. Motsvarigheter till den svenska modellen finns i hela västvärlden. Alla med botten i tanken att man som åtalad ska dömas av likar. Som i fallet med den åtalade jägaren.
