Storm i försvarsglas
Deltagarna på årets folk och försvarskonferens i Sälen fick som alla andra under söndagsmorgonen ta del av nyheten att Sverige på sin höjd kan mobilisera 5000 man i en krissituation. Någon tanke på att byta organisationsnamnet till folk utan försvar verkar dock inte finnas. Försvaret ägnas blott en dag av konferensens fyra. Att försvaret knappt är representerat på Dalafjället bland myndighetsföreträdare och mängder av organisationsrepresentanter är därför helt följdriktigt. Helt följdriktigt är också att en nyhet om en samövning med ett ryskt förband väcker större medieuppmärksamhet under helgen än avslöjandet av den lilla grupp soldater som kan mobiliseras. Anklagelser om att Sverige skulle legitimera ryska övergrepp i Tjetjenien genom samövandet framfördes av företrädare från Svenska Helsingforskommittén. Inget fel i att kritisera Sveriges utrikespolitiska relationer med Putinregimen. Den diskussionen lyser alldeles för ofta med sin frånvaro. Frågeställningen är emellertid symptomatisk. Det är sällan som försvaret numerär eller styrka uppmärksammas som ett problem, däremot blir en övning med en främmande makt hett förstasidesstoff. I detta perspektiv borde exempelvis frågan om samarbete, alliansbyggande och kollektiv säkerhet hamna högt upp på den säkerhetspolitiska agendan. Men säkerhetspolitik vinner ingen något val på. Allra minst i tryggare Europa. Den borgerliga oppositionen tonar ner diskussionen om Nato för att slippa en besvärlig debatt om att spräcka den breda uppslutningen bakom den officiella svenska säkerhetspolitiska linjen.
Tänkbara militära hot mot EU som Irans kärnvapenambitioner framstår som extremt avlägsna i en svensk kontext. Försvaret är en icke-fråga, trots stort engagemang i Afghanistan och på Balkan. Sett i backspegeln nås dock framsteg. På konferensen för ett år sedan diskuterades polisens behov av militär hjälp i händelse av ett terrorangrepp mot Sverige. I går kunde försvarsberedningens Håkan Juholt lägga fram ett förslag med uppslutning från alla utom ständigt trilskande vänsterpartiet om just militär uppbackning under polisiärt befäl vid ett terrordåd. Inget kan vara lättare än att fråga varför det tagit sådan tid. Utredning har följt på utredning. Nu finns dock äntligen ett förslag som förhoppningsvis inte hamnar i långbänk. Sedan får politikerna fundera över vilka resurser ett nedmonterat försvar har att bistå polisen med om eller när det osannolika inträffar. Även utifrån det perspektivet framstår denna debatt som en storm i ett vattenglas.
