Svår väg till "våra" värderingar
Sverigedemokraterna har först med att formulera sådant här men det är ovanligt hårda tongångar för att komma från kristdemokratiskt håll och därför väcker det uppmärksamhet. Att partiet hänger på spärren och riskerar att halka ur EU-parlamentet med bara en dryg vecka kvar till valet har nog med utspelet att göra. Men oavsett det är det en viktig diskussion.
En sak är frågan om godtycke och rättssäkerhet vid ”återvandring” som i många fall förstås kommer att vara ofrivillig. Frågan om hur sådana hårda nypor skall tillämpas i praktiken kommer vara känslig. Men det är ändå sekundärt. Det riktigt svåra är principen kring vilka värderingar som är de grundläggande.
Det är lätt att hålla med om att utländsk finansiering av extrema moskéer skall stoppas och att asylprocessen i högre grad bör förläggas till tredje land. Men när det kommer till förslag som att nya medborgare skall underteckna ”försäkran” om att man delar gemensamma värderingar hettar det till.
”Skall konsensusvärderingar dessutom formaliseras i bindande utfästelser slår vi in på en riskabel väg.”
Sverige är redan ett samhälle med en omvittnad konsensuskultur som inte alls är särskilt trevlig. Den som har avvikande uppfattningar har i värsta fall stora sociala och ekonomiska svårigheter att se fram emot. Skall konsensusvärderingar dessutom formaliseras i bindande utfästelser slår vi in på en riskabel väg.
Därtill skall ju sägas att en stor del av den klan- och hederskultur som kristdemokraterna vill komma åt är en sådan som hade kunnat stävjas om bara rättsväsendet hade haft resurser och en anda av obeveklighet. Ren flathet är ju också vad som tillåtit propalestinska demonstranter att skandera antisemitiska slagord under flera månader nu.
Den svåra kärnan är detta med åsiktsfrihet. Är den som är emot tvångsdelad föräldraförsäkring eller kvoterade bolagsstyrelser också emot grundvärdet jämställdhet? Många skulle säga det, andra inte. Vem definierar gränserna för ”nödvändiga” värderingar? Denna fråga bli inte mindre svår om man blandar in EU. I många europeiska länder ses svensk familjepolitik som extrem. Är det ytterst Ministerrådet som avgör vilka uppfattningar som måste vara gemensamma?
Exemplet är förstås hårdraget men det är fortfarande illustrativt. Och det är inte nödvändigtvis riktat mot Ebba Busch, hon ställer bara på sin spets en fråga som ju länge har hängt i luften: vid vilken punkt måste den västerländska åsiktsfriheten upphöra? Och hon berör (förmodligen oavsiktligt) en vidhängande fråga: vilka av dessa principiella beslut skall vara nationella och vilka skall delegeras till EU-nivån?
Så, med allt detta sagt - utvecklingen i Europa är idag av sådant kritiskt slag att lagförstärkningar och utvisningar måste kunna vara uppe på bordet. Det är bra att fler partier öppnar för diskussionen.
