Svenska för studiebenägna

Ända sedan 1965 har SFI-undervisningen varit föremål för kritik, med det gemensamma draget att deltagarnas individuella förutsättningar och mål varken i form eller i innehåll varit utgångspunkten.

Otaliga har också sketcherna i ett antal humorprogram varit. Som i Hipp Hipp, där deltagarna lär sig att tacka för senast och även tacka för tacket. Ursprungligen var samhällsinformation en central del i utbildningen, men sedan flera år tillbaka är den rent språklig. Ändå hänger bilden kvar av en institution där svenska sociala koder lärs ut.

När de tre folkpartistiska ministrarna tillsammans presenterar omläggningen tar de inte avstånd från bilden av akademikern som sitter i samma klassrum som analfabeten, även om de tillstår att den är förenklad: SFI-undervisningen bedrivs för många i ett tempo som gör att de halkar efter allt mer, medan den för andra är så långsamt att de hålls tillbaka.

Kommunerna har i dag en stor frihet att själva utforma introduktion och språkutbildning för nyanlända. Det har inte saknats goda exempel. I Småländska Gnosjö har utbildningen formats för att göra ortens invandrare attraktiva på arbetsmarknaden. Praktik finns med tidigt, liksom kunskapsvalidering. Språkinlärningen kopplas sedan till uttryck nödvändiga för industrin, eller inom vården.

Det är synd att Gnosjömodellen inte fått större uppmärksamhet. Den kunde ha blivit till en Sverigemodell.

Förväntningarna på vad en ny struktur kan åstadkomma bör inte vara för högt ställda. Det är inte ovanligt att SFI-elever gör avbrott i utbildningen, vilket nu ska mötas med ökad flexibilitet. Rätten att återuppta utbildningen stärks.

I grunden är det rätt tänkt. I många kommuner saknas möjlighet till individuella lösningar, vilket innebär att nyanlända kan tvingas välja mellan antingen jobb eller svenskstudier. Om målet med utbildningen är arbete bör heller inte utbildningen vara ett hinder för etablering på arbetsmarknaden. Tanken är också att det ska vara möjligt att utifrån sina egna förutsättningar snabbt lära sig svenska och kombinera språkstudierna med yrkeskurser eller jobb.

Tre skilda studievägar föreslås, för att bättre anpassas till de enskilda studerandes förutsättningar. Att utbildningen hamnar inom ramen för vuxenutbildningen innebär också att kurserna utformas i likhet med det övriga utbildningsväsendet. Det gör förhoppningsvis att tröskeln till vidare studier sänks. Samtidigt förlorar kommunerna chansen (som alltför få tog) att anpassa nyanländas undervisning till det lokala arbetslivet.