Sverige är inte EU-standard
Strasbourgveckan inleds med att parlamentet uppmärksammar tjugoårsdagen av terrorbombningarna i Madrid där islamister mördade nästan tvåhundra personer och skadade tvåtusen. Kanske hade det hållits en mer ordnad ceremoni tidigare under dagen, efter bara ett inlägg var de dagsaktuella politiska poängerna i gång. Någon ville hellre tala om gästarbetare, någon annan om situationen i Gaza.
I Strasbourg håller fem år av förhandlingar och kompromisser att avrundas. Om tre månader är det val till Europaparlamentet och ingen vet ännu exakt hur den kommande mandatfördelningen blir. Svenska parlamentariker försöker in i det sista sätta sin prägel på stora intrikata lagpaket. Det handlar om tusentals timmars arbete som antingen bär frukt eller läggs i malpåse i parlamentsbyggnadens vindlande korridorer.
Varje mandatperiod har sina storheter. Den förra präglades av ett skifte inom den europeiska socialdemokratin där gamla arbetarpartier förnyades av krafter som fokuserade på identitetspolitik. De svenska socialdemokraterna stod nästan ensamma i sitt intresse för industri och arbetstillfällen.
Men perioden som nu går mot sitt slut blev annorlunda. I socialdemokratin har man hittat fram till en kraftfull syntes: Svenska företag som är duktiga på klimat- och jämställdhetsfrågor kan vinna konkurrensfördelar om Sverige driver på för högre krav i dessa frågor.
Liberalernas och Centerpartiets parlamentariker resonerar på liknande sätt i andra frågor. Klimattullar som WTO varit skeptiska till väntas bli till en fördel för grön svensk industri, och Centerpartiets Emma Wiesner driver på för höjda krav på djurvälfärd inom unionen. Bra för djuren men också för svenska bönder som redan har hårdare regler hemifrån.
Och varför inte? Vi är ett av världens modernaste land, med en mycket förändringsbenägen befolkning. Varför skall vi inte få ut något gott av det? Vi vet ju redan att vi gör rätt, särskilt på djurvälfärdens område. Varför inte försöka vinna på det?
Man måste inte ens röra sig utanför parlamentets labyrinter för att inse att de svenska progressiva krafterna har en svår uppgift framför sig. Husens restauranger sköts på ett sätt som vore otänkbart i Sverige. Kontanthanteringen är det enklaste tecknet på att man är långt hemifrån.
Kontinentens stadskulturer är sävliga men sega varelser som man inte flyttar på utan vidare. Och landsbygderna är, som årets omfattande protester bevisat, direkt fientligt inställda till att maka på sig. Men företrädarna för världens modernaste land verkar vara vid gott mod ändå.
Samtidigt utmanas gemenskapen av hot utifrån som vi inte sett på decennier. Rysslands krig i Ukraina, Kinas expansiva politik och ett USA som i november kan rösta fram en uttalad isolationist till president. Kanske är det dags att fundera på lite ödmjukhet, att se till det goda man uppnått och inte driva på i småfrågor som riskerar att splittra.
Det gäller också Moderaterna. Inför valet driver man att göra aborträtten till en av EU:s grundläggande rättigheter. Måltavla är bland annat Malta. Ett litet, rikt och därmed förmodat upplyst land som har valt en väldigt restriktiv abortlagstiftning.
Idealismen i svensk politisk kultur har varit vår styrka och vår svaghet. Det är troligt att Sverige och svenska företag faktiskt kan vinna fördelar av att andra länders industrier tyngs ned. I potten ligger förstås också verkliga vinster för klimat- och miljö, och kanske också värden som är viktiga för oss.
Men politik är och bör vara det möjligas konst. I det ingår att inse att vi på flera sätt är väldigt avvikande i Europa, och att vi inte kommer att tas emot som befriare överallt där vi går, eller förhandlar, fram. Och nu är den insikten viktigare än på länge.
