Sverige mellan folk och elit
Problemet var själva uppställningen av spelpjäserna: tanken att det fanns ett bredare folklager som bar på värderingar som inte överensstämde med de hos det tongivande skiktet inom medier och politik. Ett verklighetssinnat folk och en kulturradikal elit som gick i otakt. Den tanken påstods i sig vara populistisk, egentligen oavsett vilka de här åsiktsskillnaderna skulle bestå i. Oavsett om de handlade om genusdagis, provokativ konst eller skolavslutningar i kyrkan. Problemet skulle inte få existera.
Under den tid som har gått sedan dess har jag knappast funnit anledning att ändra mig. Speciellt inte som flera av de där successivt har dämpat sig, snörpt på munnen och tystnat – eller bytt fot.
Så det är med en spirande självgodhet kanske inte helt olik den hos den där kulturradikala eliten som jag tar del av konsulten och författaren Markus Uvells bok ”Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare” (Timbro). Uvell tar sig nämligen för att sätta kalla siffror på fenomenet i fråga. Han visar att klyftan finns genom att systematiskt ställa samman relevant opinionsdata.
Att det inte gjorts förut? Tja, påståenden i stil med ”Det är inget fel på traditionella könsroller, så länge man väljer dem själv” kunde ha ställts hundratals gånger av olika opinionsinstitut. Men det fordrar att uppdragsgivaren är beredd att riskera svar där sextio procent av svenskarna instämmer i påståendet.
Uvell räds dock inte statistiken och bilden av det svenska stämningsläget blir just den som fångas i bokens titel.
Åtminstone för borgerliga opinionsbildare behöver det inte vara något främmande som avtäcks. Men andra särarter som trillar ut ur Uvells tabeller är inte lika väntade. Till exempel att centersympatisörer gång på gång, nästan programmatiskt, intar andra eller till och med motsatta ståndpunkter än de övriga i den allians de påstås vara en del av. Det handlar alltså inte om att partiets ledning vrider om kursen för ofrivilliga passagerare. Centerns väljarbas följer uppenbarligen villigt Annie Lööf längs en helt egen färdsträcka.
En annan tankeväckande iakttagelse Uvell gör är att Sveriges kulturella exceptionalism inte började märkas förrän andra halvan av nittiotalet. World Values Surveys mätningar visar att den nuvarande svenska extrempositionen i fråga om individualistiska och sekulära värderingar inte är äldre än så. Men än mer märkligt är att förskjutningen alltså startade i kölvattnet av nittiotalets omskakande ekonomiska kris. ”Normalt” sett borde den kollektiva reaktionen på ett sådant trauma gått i motsatt riktning: mot traditionalism och förankring. Men inte i Sverige.
Han visar också att Sverige skiljer ut sig ur det mönster som åtminstone präglar USA och Storbritannien. Hos oss är det inte bara arbetarklassen som känner sig toppriden av ett etablissemang, utan även högavlönade och högutbildade grupper. Till exempel anser över fyrtio procent av den mest välutbildade delen av svenskarna att ”politiker ljuger så ofta att det är svårt att ta dem på allvar”. Den observationen ställer frågor som behöver besvaras utan skygglappar. Idag sker det inte i den utsträckning som vore befogat.
Uvells politiska slutsats av alla opinionskartor är hur som helst inte svår att signera: De borgerliga partierna behöver efter förmåga inse att nittiotalets stridslinjer är passé och istället omfamna frågor kring ”migration, kultur, identitet och värderingar”. Alltså sådant som sopats under mattan i den borgerliga salongen under decennier.
Tanken går till den republikanske Trumkritiske tänkaren David Frum, som vill förklara republikanernas oförmåga att stoppa Trump med just deras reflexer från nittiotalet. I den nya boken Trumpocracy hävdar han att det inte längre går för sig att hålla upp skattesänkningar som en magisk sten gentemot varje politiskt problem. Obamacare är till exempel ingen bra konstruktion, men amerikanen vill för den sakens skull inte att mamma skall bli utan omsorg.
Hans slutsats är att republikanerna måste vrida om spelbordet och på en och samma gång acceptera någon form av basal generell välfärd samtidigt som man – faktiskt – stramar upp invandringen rejält. Där någonstans kommer man börja hitta samma takt som väljarna.
Kanske är jämförelsen krokig. Men man kan åtminstone slå fast att det inte är sunt med samhällen där folk och elit blickar åt helt olika håll. Och ju fler som över huvud taget vill tänka tankar utifrån den utgångspunkten, låt vara höger eller vänster, desto bättre. Att klyftan ifråga existerar är efter Markus Uvells bok inte ett påstående utan ett faktum.
