Sverige tjänar på bra vägar
Regeringen meddelade under torsdagen att de skjuter till en miljard kronor till att upprusta landsbygdens vägar. Man uppdrar också Trafikverket att rapportera om det pågående arbetet med att ändra hastighetsbegränsningarna på svenska vägar.
I praktiken handlar det om sänka hastigheten på många håll. Vägarna förfaller och vissa sträckor bedöms inte lika säkra att köra på med samma fart som tidigare. Ett av målen med den senaste satsningen är att korta pendlingstider. Men det är fickpengar i sammanhanget.
Regeringens förslags läggs till de redan lovade fjorton miljarderna som skall gå till vägnätet de kommande åren. Att mer pengar går till denna fundamentala infrastruktur är en positiv nyhet. I övrigt har politiken i allt för hög utsträckning motarbetat bilismen och avsatt pengar på avsevärt dyrare planer.
Att straffskatter på fossila drivmedel och den så kallade reduktionsplikten, iblandning av biodrivmedel, har fått bensin- och dieselpriser att stadigt öka har varit en kännbar utveckling under flera år för svenska bilägare.
Partierna i riksdagen, och då framförallt regeringen och dess stödpartier, vill förmå svenskar att låta bli att köra. Funkar inte moroten får man ta till piskan. I det här fallet genom att göra det dyrare att tanka.
Mer undanskymt pågår det en dragkamp om vad för infrastruktur som skattepengarna skall betala för. Drömmen för de klimatångestfulla storstadsborna är tungt subventionerade snabbtåg. Tittar man närmare på kostnader och nyttan framstår det dock inte bara som ett projekt för att ge billösa stockholmare kortare restider söderut, utan även som en dålig affär.
Harry Flam, ekonomiprofessor vid Stockholms universitet, tittade i december närmare på investeringsvärdet för de olika inslagen i den nationella infrastrukturplanen, på bloggen Ekonomistas (12/2). Av det som togs med i planen visade sig investeringar i vägar och sjöfart var positiva för den svenska ekonomin och i längden för statskassan.
Nya stambanor för höghastighetståg utgör dock inte bara den enskilt största utgiften i infrastrukturplanen utan även ett brännande hål i budgeten. Bland de kandidater till investeringsposter i planen finns ett stort antal vägprojekt som skulle medföra desto mer positiva samhällseffekter.
De tidsvinster som nya stambanor för med sig är minimala i jämförelse med de som fås av att hålla vägnätet i bra skick. Pendlingen som behöver bli bättre är inte den mellan de stora städerna. Utan mellan stad och kringliggande landsbygd.
Trots att kvalificerad kritik riktats i flera år mot hur de rödgröna prioriterar utgifterna för infrastrukturen. Mer pengar till vägarna och bättre koll på hur Vägverket hanterar det slitna vägnätet är ett steg i rätt riktning.
Men att stoppa fixeringen vid snabbtåg verkar avlägset. Socialdemokraterna har trots allt surrat sig fast vid det sjunkande Miljöpartiet. Med sig ned drar man miljarder ur statskassan.
Önskedrömmar om framtidens transporter resulterar i att vardagsresor för flertalet tar längre tid. Ett långsammare och mindre resande gör i slutändan i Sverige till ett fattigare land.
