Sveriges plågsamma IS-debatt
Det finns flera argument mot en sådan. Det uppenbara är att länderna ifråga avhänder sig inflytandet över rättsprocessen och kan få stå där och maktlöst åse hur ”deras” IS-terrorister frias eller får milda straff och obekymrat återvänder till Frankfurt, Bryssel och London. Dessutom innebär en tribunal att även de som har stridit mot IS och inte minst olika syriska fraktioner, inklusive regeringsstyrkor, måste omfattas av tribunalens prövning. Annars vore den partisk från början. Det är helt enkelt inte realistiskt.
Rimligtvis insåg Löfven det här redan då han lanserade projektet. Det blir därför svårt att skaka av sig misstanken att han egentligen hade ett politiskt syfte med utspelet. Och det blir i ett andra led svårt att inte tro att det handlar om att ge ske av handlingskraft på ett område där det i själva verket råder förlamning.
Debatten om de svenska IS-terroristernas återvändande och behandling är precis så plågsam som det ofta blir när krav och straff kommer i fråga. Det politiska Sverige har inte velat ta i frågan förrän nu, och enbart för att man är tvungen. Det finns ingen rättslig beredskap, och i övrigt bjuds vi på surrealistiska försäkringar från socialtjänster att de skall skriva brev till personerna i fråga.
Uppskattningsvis hundrafemtio personer har hittills återvänt från det helvete de har skapat men ingen har dömts och de svenska beviskraven gör det oerhört svårt. Alla kommer att få behålla sina svenska medborgarskap.
”Nästa steg är att gå vidare med en ytterligare straffskärpning för terrorismrelaterad brottslighet”, skrev statsråden Mikael Damberg och Morgan Johansson på DN Debatt i går. Men det är inte så imponerande med ett nästa steg om man stått stilla i år efter år.
Omvärlden tittar skeptiskt på. Tidningen Toronto Sun uppmärksammar moderaten Hanif Balis liknelse med Argentinas skyddande miljö för nazister efter andra världskriget.
Det besynnerligt hur landet lagom gång på gång placerar sig på extrempunkter i jämförelse med andra länder. Vad som gör det oroväckande är att de där extrema positionerna numer handlar om riktigt allvarliga och farliga saker. Sådant som kommer att slå tillbaka mot hela det svenska samhället.
En sak har Sverige ändå gjort rätt. Det är bland annat svenska kvalificerade militära instruktörer som har utbildat och bistått de kurdiska styrkorna i deras strider med Islamiska staten. I de operationerna togs möjligtvis inte bara många av andra länders utan även svenska IS-terrorister av daga. Typiskt nog är det inget som det politiska Sverige vill framhålla i den utsträckning det förtjänar.
