Teaterspel av Andersson
Hon har ju inte riktigt hörts av den senaste tiden. Trots att Sverige befinner sig i en kris med säkerhetspolitiska implikationer. Men nu har hon till slut trätt fram - för att kräva att statsminister Ulf Kristersson sparkar Sverigedemokraten Richard Jomshof från ordförandeposten i riksdagens justitieutskott.
Jomshof hade ju den dåliga smaken att begå ett plumpt utfall mot profeten Muhammed precis när det var som minst behövligt med hänsyn till känsloläget kring koranbränningarna.
Stillöst är väl det minsta man kan säga om Jomshofs tilltag. Men Magdalena Anderssons utspel är inte speciellt värdigt det heller. Liksom flera av hennes partikamrater som gjort ett så stort nummer de kunnat av Jomshof och Kristerssons påstådda ansvar för denne.
Förklaringen är att socialdemokraterna ju är lite i en knipa när det gäller koranbränningarna. Såsom ledande oppositionsparti antas de opponera. Men inte bara det. De antas presentera alternativ till regeringens politik. Eller så antas de – i sällsyntare fall – stämma in. Men de antas inte vara tysta. Då har de liksom förlorat poängen med sig själva.
Men historien med koranbränningarna är så pass knivig att tystnad är att föredra. Tar man regeringens parti och sluter upp bakom dess ansats att förändra ordningslagen har man en mycket besvärlig debatt om yttrandefriheten framför sig. Tar man den ”tuffa” positionen att svensk yttrandefrihet är helig har man i stället att möta vrede från svenska muslimer – inte minst inom de egna leden.
Alla oppositionspartier möter förstås det här dilemmat. Det är därför vi inte har hört så mycket ifrån dem i sakdebatten. Men Socialdemokraterna är för stora för att riktigt kunna gömma sig på samma sätt.
Så vad göra? Jo, fästa sig vid en bisak som är medial men inte riktigt ställer principfrågorna på sin spets. Richard Jomshof inställde sig för tjänstgöring i ärendet. En perfekt måltavla att samlas kring.
”Självklart vet de att statsministern inte kan eller ens bör försöka påverka ordförandeposterna i riksdagens utskott.”
Magdalena Andersson, Tomas Baudin, Anders Ygeman – de och andra socialdemokrater som varit ute och vevat, de vet förstås hur svensk parlamentarism fungerar. Självklart vet de att statsministern inte kan eller ens bör försöka påverka ordförandeposterna i riksdagens utskott. Det är ett rent teaterspel.
Men också ett ansvarslöst spel. Det är inte bara ansvarslöst att försöka hitta gömställen i ett skeende som rör rikets säkerhet och frågan om de framtida ramarna för yttrandefriheten. Sättet det görs på underminerar den allmänna förståelsen för hur riksdagen fungerar visavi partierna, och därmed grumlas bilden av hur det demokratiska ansvarsutkrävandet sker.
Men det är tydligen ett billigt pris för att slippa ta tydlig ställning kring koranbränningarna.
