Tillsammans eller sida vid sida?
Då, i början av 1990-talet, var det Ny Demokrati som genom sin invandringskritik påstods ha triggat igång mördaren. I dag förklaras attackerna i Malmö av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och en främlingsfientlighet som breder ut sig i Europa i form av högerpopulistiska och nyfascistiska partiers frammarsch.
Det är den reliefen Aftonbladets tidigare politiske chefredaktör Helle Klein sätter upp när hon påminner om att hälften av EU:s medlemsländer har ett högerextremt parti representerat i respektive beslutande församling. För att styrka sitt påstående om att etablerade partier anpassar sin agenda nämner hon bland annat den tyske förbundskanslern Angela Merkels internationellt uppmärksammade markering mot multikulturalismen. Men det som på ytan kunde ses som ett uttryck för nationalism var i själva verket ett tal om integration, om öppenhet, om att leva tillsammans istället för att betrakta invandrare som tillfälliga gästarbetare.
Vidare måste också det franska burkaförbud hon nämner betraktas i ljuset av laïcité, det vill säga en lång tradition av statssekularism. Att det är just den tanken framför islamofobi och främlingshat som inspirerat politiker i andra länder att lansera liknande idéer ligger närmare tillhands än påståenden om röstfiske i grumliga vatten.
Detta sagt utan att förminska det faktum att det i Europas olika hörn finns främlingsfientliga rörelser. Men när Klein påstår att rasismen åter är på väg att bli norm i Europa är hon pojken som ropar att vargen kommer. Mobiliseringen mot främlingsfientlighet är i själva verket påtagligt stark. I Sverige har motståndet mot invandring också minskat under de senaste decennierna, enligt SOM-institutets mätningar. Inget tyder heller på att antalet främlingsfientliga brott ökat. Och Sverigedemokraternas väljarkår kan främst definieras utifrån ett missnöje och en misstro mot maktens etablissemang, även om motståndet mot invandring förstås är en komponent man inte kan bortse ifrån.
När svenska medier rapporterade om framgångar för "ultrahögern" i senaste EU-valet gick helhetsbilden förlorad i rubriksättning och beskrivning. Det handlade förvisso om framgång i vissa länder, men främst om en tillbakagång. Sammantaget backade de främlingsfientliga partierna från 45 till 37 mandats representation.
Det finns alltså anledning att förhålla sig starkt kritiskt till vänsterns berättelse, som också utgår från att det är en borgerlig politik som bäddar för rasistiska partier. Den första reaktionen på Malmöskjutningarna borde rimligen vara att det handlar om en eller flera psykiskt störda personer. Även om dåden skulle vara hatbrottsrelaterade finns inget stöd för att gärningsmannen, om det nu är en, skulle representera något annat än sig själv.
Vänstern skyller gärna problemen med främlingsfientlighet på andra utan att se sin egen betydelse. Istället för att forma en politik för alla är det ständigt någon påstått förtryckt minoritetsgrupp som ska upprättas, vilket inte minst visade sig när vänstern drev igenom beslutet att erkänna massakrerna på armenier som folkmord. Så blåstes det liv i en konflikt med botten i tragiska händelser för snart hundra år sedan.
Om målet är att vi ska leva tillsammans, inte bara sida vid sida, måste politiken vara inriktad på det vi har gemensamt och inte det som skiljer oss åt.
