Tusen nålstick mot landsbygden
Delvis handlar det om ett kunskapstapp. Platschefen slutar och det är inte många som har de erfarenheter och kunskaper som krävs för att driva ett slakteri. Påfyllnaden av utbildad personal till de krävande rollerna i djurhållningen är begränsad. Inför sommaren larmar Jordbruksverket om bristen på veterinärer.
För slakterier och gårdar är det dock mer än det som gör att man nu går in i en krissituation. Nya regler för schemaläggning av årets slakter gör att man behöver ha väldigt lång framförhållning. Bara de allra minsta slakterierna får göra ändringar senare än två månader innan slakttillfället.
Det kan tyckas som en småsak men är en del av ett större problem. När Livsmedelsverket skall motivera förändringen är det förenklad handläggning för deras del som avgjort beslutet. Det är alltså staten som skall få det enklare. Inte de slakterier och gårdar som kämpar för sin överlevnad.
Trots ett nyfunnet intresse i samhället för det lokala och varsamt brukade lever ändå Sverige kvar men ett förvaltningssystem som en gång i tiden hade som uttalat mål att få landsbygdens befolkning att överge sina olönsamma gårdar och torp och flytta till städerna och fabrikerna.
Med färre och större gårdar och slakterier behöver djur och varor transporteras längre sträckor. Det lokalproducerade idealet urholkas som följd innan det ens har hunnit att riktigt etablera sig.
Politikens och myndigheterna vill styra och reglera för att uppnå sina mål men tappar ofta det bredare perspektivet.
Att börja kräva rostskydd på bensinmackarnas cisterner och rör är tämligen okontroversiellt kan man tycka. Det minskar riskerna för läckage. Att följden blir att fem hundra stationer går i konkurs var nog inte medräknat. Som Sydsvenskan rapporterat, är det för många mindre mackar en orimlig kostnad att behöva byta ut stora delar av pumpsystemet.
Mackdöden är en realitet. Påskyndad av den förhastade pumplagen 2006, då tankstationerna tvingades leverera etanol, har nedläggningstakten tagit fart igen. Vid sidan av klimatregler som redan gynnar storstäderna tvingas människor som inte har alternativ till bil åka ännu längre sträckor för att tanka.
Vid det här laget kunde man hoppats på ett trendbrott. Men exemplen fortsätter läggas på hög. Nu har dessutom Dagens Samhälle rapporterat att majoriteten av Sveriges regioner inte når bredbandsmålet om god uppkoppling överallt. Kronoberg är ett av få goda exempel i sammanhanget.
Tar man beslutsfattarna på orden saknas det inte goda intentioner. Men ständigt är det annat som får gå före. Vägar underhålls mindre, kollektivtrafik är inte att räkna med, internetuppkopplingen är svajig och regelverk som skrivits utifrån Stockholms horisont.
Människor som trots de centraliserande trenderna försöker bygga en egen verksamhet utanför tätorterna har dock inte bara geografin emot sig. Problemen som skapas av politiken är tillräckligt för att få vem som helst att ge upp drömmen om att bo och arbeta på landsbygden.
