Två hövdingar ger kluven tunga
Den som tittade på SVT:s Rapport (5/8) fick se hur ett riksdagsparti samtidigt kan driva två motsatta åsikter.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson lämnade olika besked om hur deras parti såg på centerns förslag att sälja delar av Vattenfall. Wetterstrand intog en röd linje, och ville behålla företaget, eftersom statlig styrning var ett effektivt sätt att ställa om energiproduktionen. Eriksson intog motsatt ståndpunkt och öppnade för försäljning om den ingick i en större strategi.
Man skulle lätt kunna tolka språkrörens oenighet som tecken på dåliga förberedelser eller verklig tvedräkt. Någon kanske till och med skulle tro att miljöpartiet ännu är amatörernas parti.
Sådana slutsatser skulle dock vara felaktiga. Vad miljöpartiet gör är att de begagnar sig av en klassisk taktik. De för medvetet två typer av retorik för att kunna hämta väljare från två kranar.
Wetterstrands linje tilltalar, i detta fall, miljöpartiets gamla kärntrupper med rötterna i 1960- och 70-talens alternativ rörelse och radikalism, där offentligt ägande alltid är rätt. Erikssons syn, i denna fråga, går bättre hem hos unga och mer liberala storstadsväljare som inte är låsta i en ideologisk syn på ägande. Ibland är det tvärtom: Wetterstrand är den moderna liberalen - Eriksson den mer traditionella miljöpartisten.
Båda de här grupperna värderar miljöfrågor högt. Skiljelinjen ligger i att de traditionella miljöpartisterna inte har haft något större ovilja mot vänsterpolitik. Den yngre gruppen vill dock inte associeras med socialism (muren hade fallit redan då de började skolan), och de skulle förmodligen heller inte kunna tänka sig en ekonomisk politik som accepterar underskott.
Genom att rikta sig till bägge dessa grupper samtidigt hoppas miljöpartiet på ytterligare en positiv sidoeffekt. Det finns många väljare i Sverige som inte känner sig hemma i blockpolitiken. De vet att de inte vill ha det som innan valet 2006 - men samtidigt vill de inte identifiera sig som borgerliga. En röst på miljöpartiet kan då förefalla som ett icke-val. Man slipper välja mellan rött och blått, och samtidigt kan man tänka att man röstat för en stark miljöpolitik.
Just nu ser miljöpartiet ut att ha dragit till sig en del av dessa icke-väljare. Utmaningen blir att fram till valdagen fortsätta att låtsas som att man inte är i koalition med två rödgrå partier - varav det ena är långt större, och det andra avsevärt mer högljutt.
Konsten att förknippas med två linjer kan ge bredare väljarstöd, så länge den inte avslöjas. Vad som skulle kunna fälla ekipaget med två hästar är om mittenväljarna börjar tvivla på att en röst på miljöpartiet är att inte ta ställning. I den stund de inser att de också röstar på Sahlin och Ohly blir ekvationen desto svårare. Och till slut brukar dubbla budskap avslöjas.
Mathias Bred
