Två ljuspunkter i naiv S-budget
Det genomgående draget i S budgetmotion är en oförståelse för betydelsen av incitament. S verkar tro att Sverige präglas av luthersk arbetsmoral där människor alltid gör sitt bästa oavsett om de belönas eller bestraffas för det.
Så vill S till exempel slopa den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, alliansregeringens kanske viktigaste reform. S minns kanske inte att diffusa psykiska problem och kroppssmärtor ökade lavinartat och stod för en stor del av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar fram till 2006? Problemet med den gamla sjukförsäkringen var alla dem vars sjukdom egentligen handlade om vantrivsel eller arbetsplatsmobbning och som gick sjukskrivna i decennier i stället för att byta jobb.
Likaså tror S att storbolagen snällt ska stanna i Sverige oavsett nivån på bolagsskatten. Det är fel. Den internationella konkurrensen är i dag stenhård, och stora företag flyttar dit villkoren är bäst. Magdalena Andersson tycker att bolagsskattesänkning är lågprioriterat eftersom pengarna har ”en lång väg från bolagen till vanliga människors fickor”. Nåväl, om storföretagen lämnar landet kan det bli påtagligt tomt i många människors fickor.
Att försöka knäcka ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet genom att låta människor studera på a-kassa eller motsvarande ersättning visar också på en häpnadsväckande oförståelse för incitamentens betydelse. Hur tror S att stämningen blir i ett klassrum på Komvux eller högskolan när en del studenter lever på lån från CSN medan andra får sina pengar (en högre summa dessutom) från skattebetalarna? Hur tror S att den studiesugna 21-åringen resonerar: ”Hmm, ska jag låna några hundratusen från CSN eller ska jag först bli arbetslös så att jag hamnar i Socialdemokraternas offerkategori och får kalaset betalt av skattekollektivet?”.
På skolområdet har Socialdemokraterna flera goda idéer som tyvärr faller platt när man läser om det ”särskilda forskningsinstitut för lärande” som partiet vill inrätta. Uppenbarligen har S inte insett att deras egen mångåriga destruktiva flumskolepolitik berodde på att de litade helt på det inhemska pedagogiska etablissemang som sätter ”lärandet om lärandet” framför ämneskunskaper. Svensk skola behöver en upprättad respekt för ämneskunskaperna, inte mer navelskådande ”lärande om lärandet”.
Inte heller på näringspolitikens område har partiet tänkt nytt. Man tror fortfarande att politiker, med viss hjälp från fackliga och akademiska företrädare, kan förutsäga var nästa stora svenska uppfinning kommer att ske och styra pengar dit. Men politisk styrning som ska ge innovationer och fler företag fungerar inte – politiken ska i stället underlätta innovationer och företagande genom lägre skatter och färre regler. När S vill slopa den andra sjuklöneveckan och låta småföretag göra skatteavdrag för forskning och utveckling är det riktigt bra exempel på god näringspolitik. Det är synd att dessa två förslag är undantagen som bekräftar regeln; S tror att S vet bättre än företagarna hur de ska växa och bli framgångsrika.
