Tvångsäktenskap en skam för Sverige
SVT rapporterade nyligen (25/7) om att den ideella föreningen GAPF, Glöm Aldrig Pela och Fadime, uppgett att de fått in fler samtal under första halvan av året från flickor som förts ut ur Sverige mot sin vilja. Sexton flickor har sökt sig till GAPF för dessa ärenden under 2021. Föreningen uppger att de sett samtalen dubblera sedan 2020. Flickorna som tvingas lämna landet under sådana omständigheter är i risk för att utsättas för tvångsäktenskap och fysiskt och psykiskt våld. Enligt Jämställdhetsmyndigheten lär det finnas ett större mörkertal då alla kommuner inte svarat när myndigheten utfört sina kartläggningar. En hel del av fallen är svårupptäckta.
”Runt 240 000 ungdomar uppges leva under hedersförtryck, men mörkertalet befaras vara större”
Det är just under loven som de flesta är riskzon att föras bort och i värsta fall aldrig kommer tillbaka. När de väl förts ut ur landet kan möjligheterna att få hem dem vara små. Unga luras ibland av sina egna familjer med löften om semesterresor, men blir bortförda och tvingas ibland till så kallade ”uppfostringsresor” i hederssyften eller att gifta sig mot sin egna vilja.
Detta är ett led i hederskulturen, som tyvärr allt för utbredd i Sverige. Runt 240 000 ungdomar uppges leva under hedersförtryck, men mörkertalet befaras vara större. Hedersförtryck orsakar stort lidande, både mentalt och fysiskt, för unga. Det begränsar dagligen människor i vad som ska vara ett av världens friaste länder. Att stå pall mot hedersförtrycket är därför bland det absolut viktigaste uppdraget i dagens jämställdhetsarbete.
Det är ingen tvekan om att denna situationen kräver kraftfulla tag. Enligt Jämställdhetsmyndighetens utredare Mikael Thörn saknas det viktig kompetens och tillräckliga rutiner i många kommuner. Han menar också att det skett alldeles för lite från kommunernas håll för att förbättra arbetet på området. Fler kommuner måste våga anmäla i rätt tid och snappa upp varningstecken tidigare. De verktyg som finns till hands måste användas i högre utsträckning. Frågan borde dessutom få mer fokus på riksnivå, så kommunerna får en bättre vägledning.
Alla unga flickor skall vara medvetna om sina rättigheter och möjligheter. Informationsinsatserna måste vässas ytterligare, och möjligheten för flickor att lämna och skyddas från dessa miljöer måste breddas. De skall fullt ut känna samhällets stöd och veta att de inte skall behöva leva ett begränsat liv eller tvingas till något de inte är bekväma med eller önskar. Fler skall våga slå larm och höra av sig till myndigheterna. Men samhället skall också bli bättre på att fånga upp när kränkningarna sker. De som utför kränkningarna borde i högre grad lagföras och få straff.
Det är inte acceptabelt att ett land som sätter jämställdhet högt på agendan inte lyckas säkerställa att alla landets flickor och unga kvinnor får tillgång till den jämställdhet och frihet som är norm. Parallella samhällen där vissa flickor måste oroa sig för att bli förda ur Sverige och bortgifta mot sin vilja, kan aldrig accepteras. Vi måste göra mer för dessa flickor.
EVIN BADRNIYA
