Uppdatera riksdagsordningen

På finansdepartementet och i regeringskansliet lär ministrar och tjänstemän ha andats ut. Riksdagens egna opolitiska ämbetsmän konstaterade förra året att det inte var förenligt med riksdagsordningen att bryta ur en del av budgeten. Ändå valde de rödgröna att tillsammans med Sverigedemokraterna att plocka ur frågan om sänkt statsskatt och rösta ner den.

Sverigedemokraterna brukar klaga över att andra partier inte följer praxis när det gäller SD. Men själva håller sig SD ogärna till praxis. Och Socialdemokraterna ställde sig bakom en process som försvårar för minoritetsregeringar att driva igenom sina budgetar. Det hade visserligen redan skett vid ett mindre uppmärksammat tillfälle. 2011 drev den dåvarande oppositionen igenom en besparing på regeringskansliet på 300 miljoner kronor i strid med praxis. Då uteblev den konstitutionella debatten; att försvara utgifter och löner till regeringens egen stab sågs inte som politiskt möjligt.

Allianspartierna har deklarerat att de inte kommer att bryta ur någon fråga ur den rödgröna regeringens budgetförslag. Budgeten ska antas i ett enda beslut. Nu har en ny rödgrön regering beslutat att ändra beräkningen av statsskatten, de som tjänar mer än 35 000 kronor kommer att få betala mer i skatt. Någon rättslig aktivism för lägre skatter ter sig därigenom som ett meningslöst Sisyfosarbete.

Men makten ska utövas under lagarna. I Sverige har riksdagsordningen mellanställning mellan grundlag och vanlig lag. När ordning blir till oordning urholkas respekten för den offentliga makten.

Sedan Skattebetalarnas förening inledde en process för att pröva riksdagsbeslutet svarade också Socialdemokrater med att "riksdagen har sista ordet". Det var en olycklig signal till ett självständigt rättsväsende att inte pröva om beslutet tillkommit i laga ordning.

Det varnas ofta från Socialdemokratiskt håll för en juridifiering av politiken, att makt flyttas från politiker till jurister, från folkvalda till domstolar. Det gäller investerarskydd i handelsavtal eller när frågan om rättsprövning av lagar kommer på tal.

Domstolar stiftar aldrig lag, det gör riksdagen i Sverige. Domstolar prövar däremot att lagen följs.

Det svenska folket äger sig rätten att självt beskatta, lyder en viktig devis. Av det följer ett logiskt nej till överstatliga skatter och till att de folkvalda delegerar sin beskattningsmakt till regeringen. Utifrån detta kan det te sig olyckligt att denna skattefråga ytterst avgörs i domstolar.

Men det är den politiska majoritetens beslut att ignorera riksdagsordningens anda som möjliggör juridisk aktivism. Mönstret går igen. Regeringen valde nyligen att inte sända sin första större proposition till Lagrådet för granskning. Då kommer också den juridiska aktivismen som ett brev på posten.

Martin Tunström, politisk chefredaktör Barometern/OT