Upprättelse en del av straffet

Det är tur att inte domstolarna fullt ut äger straffrätten, eftersom de lutar sig emot ett samhällsnyttigt perspektiv. Det vill säga att straffets uppgift är att hindra allmänheten från att begå brott. De, för de allra flesta, centrala begreppen som moral, skuld, återgäldning, försoning och rättvisa bortförklaras som medeltida och hemmahörande i en religiös föreställningsvärld.

Det är den sociala nyttan med straffet som kommit att bli den princip kring vilket debatten och – ursäkta uttrycket – rättsskipningen sker. Vi tillåts heller aldrig glömma att det är brottslingen som är det verkliga offret.

Det är mot denna vägg av upplysta rättsfilosofer Alliansregeringen stångat sitt huvud i snart åtta år. Försöken att höja straffen har mötts av sänkta straffnivåer efter vägledande uttalanden från Högsta domstolen. Senast i går gjordes ett nytt försöka att föreslå skärpta straff för bland annat allvarliga våldsbrott och sexualbrott, liksom minskad straffrabatt vid flerfaldig brottslighet.

Motiveringen är lika enkel som tilltalande. Straffen ska stå i proportion till brottet så att brottsoffret får upprättelse, och brottslingen ska kunna sona sitt brott och få en möjlighet till en ny chans. Mot sig har de ett rättsväsende som betraktar den typen av motiveringar som primitiva.

Regeringen har tidigare försökt få domstolarna att tillämpa en större spridning inom straffskalorna. Det var ambitiöst, men naivt. Eftersom domstolarna konsekvent dömer i den lägre delen av straffskalorna tvingas regeringen nu att i stället höja miniminivåerna.

Det borde man ha gjort från första början.