Välfärdens finansiering ingen ödesfråga
Samtidigt har det rasat diskussioner om hur vi ska klara de kostnader som följer med en allt åldrande befolkning, hur ska välfärden finansieras i framtiden?
Från vänster har debattinläggen varit dystopiska, med lösning som helt enkelt går ut på att inkomstskatterna måste höjas. Det sägs att Alliansen prioriterat skattesänkningar framför "satsningar" i vård, skola och omsorg. Bilden av en nedmonterad välfärd är felaktig. Resurserna till välfärdens kärnverksamheter har aldrig varit så höga som idag, men däremot riskerar de att minska om tillväxthämmande skatter på arbete och företagande höjs.
Författaren Nima Sanandaji skrev i Dagens Samhälle igår att den alarmerande äldrekrisen är inställd. Han menar att det idag finns medicinska innovationer som kan underlätta svårt sjukas vardag substantiellt. Tyvärr omsätts inte alltid dessa innovationer i verkligheten, främst på grund av de betraktas som dyra. När de nya innovationerna väl sätts in befinner sig ofta den sjuke redan i ett utanförskap och är långt borta från arbetsmarknaden. Skulle insatser istället göras i rätt tid hade de dyra behandlingskostnaderna sannolikt varit samhällsekonomiskt effektivare då den drabbade lättare skulle kunna återanpassa sig till ett vanligt arbetsliv igen.
Ett annat perspektiv som sällan berörs i sammanhanget är ungas sena inträde på arbetsmarknaden. Från 90-talets början har åldern då en årskull etablerat sig på arbetsmarknaden ökat från 20 till nästan 30 år. Här finns stora resurser som skulle kunna frigöras om man uppmuntrade unga att snabbare gå från studier till arbete.