Var är de ryssvenska tillgångarna?
Lite lustigt bara att det aldrig dyker upp uppgifter om svenska myndigheters aktioner mot ryska tillgångar i Sverige. Inte en frusen krona såvitt man vet.
Skall man tänka sig att ryska oligarker inte har någon form av ägande alls i Sverige? Inte ens en liten finsnickrad skärgårdsvilla? Hypotetiskt kan det ju vara så. Men troligare är att det är svensk flathet som spökar.
Det är väl ungefär samma fenomen som ekonomerna Magnus Henrekson och Anneli Karlsson belyste i en debattartikel i Dagens Nyheter där de frågar sig hur det kommer sig att vi vet så lite om ryska affärsintressen i Sverige över huvud taget. Totalförsvarets forskningsinstitut håller just nu på med en sådan kartläggning men det är så dags.
Ja, det är den där naiviteten igen. Inte bara ”vanliga” verksamheter utan även infrastruktur har öppnats för utländska intressen. Utan vidare tankar på att det finns en säkerhetspolitisk aspekt. Främmande makt har ganska lätt att skaffa sig inflytande i Sverige medelst fullt legala uppköp och investeringar.
Det stannar naturligtvis inte vid Ryssland. Även kinesiska intressen måste kartläggas och stävjas. Och nej, det handlar inte om ingrepp i den fria marknaden. Kinesiska företag är inte fria. Det ”privata” med dem är endast deras ytterhölje. Ytterst är de en den kommunistiska diktaturens förlängda arm, verkandes på regimens nåder och villkor. Att Sverige sade nej till kinesiska Huawei när det begav sig var ett glädjande undantag från vad som synes vara en lättsinnets norm.
Ägandeskap är en del av totalförsvaret. Globaliseringens mest renläriga förespråkare har måhända svårt att svälja även denna beska sanning i spåren av den nya realpolitiska verkligheten men så är det.
”Ägandeskap är en del av totalförsvaret”
Principen om den fria marknaden är viktig men det finns en mängd situationer inför vilka dess värde övertrumfas. Beredskapsfrågor hör tveklöst dit. Känsliga byggnader och centrala kommunikationsstrukturer är till exempel funktioner som till nöds bör undandras principen om likabehandling vid upphandling. Lokala och inhemska aktörer vars lojaliteter inte kan dras i tvivelsmål måste i sådana lägen få vinna företräde.
Framför allt måste den fundamentala tesen kring internationella handelsrelationer modifieras: Auktoritära stater blir inte mer öppna och demokratiska för att de släpps in som spelare på demokratiska staters fria marknadsplats. Det är en illusion och en säkerhetspolitiskt farlig sådan.
