Var går gränserna för demos?

Varför han då gick på den omtalade Hamas-konferensen trots att partiledningen dragit en röd linje? På grund av lojaliteten med det palestinska, sin palestinska identitet, fick vi veta. Han ville kunna se sin ”mamma i ögonen”.

Många har reagerat på det men faktum är att det i sig är ett fullt förståeligt svar. Nationell identitet är på riktigt, det är en djup och stark mänsklig drivkraft.

Problemet uppstår när den där bevekelsegrunden stöter emot sådant den inte är tänkt att krocka med. El-Haj tänks vara vald av svenska folket till Sveriges riksdag, inte av palestinier för att driva palestinska intressen.

Men är han det? Det är väl känt att palestinska sympatier är mycket starka i hans invandrartäta valkrets. Inget har framkommit om valfusk så formellt sett är det faktiskt en helt legitim demokratisk situation att han ser sin riksdagsplattform som ”palestinsk”.

I statsvetenskapen använder man begreppet ”demos” för att beteckna den del av befolkningen som ha rätt att delta i den demokratiska processen. Man talar högstämt och gärna om hur man inkluderar demos i beslutsfattandet eller hur fler skall inkluderas i demos, det vill säga få rösta och bli valda. Men man riktar sällan blicken åt andra hållet och ställer frågan när demos kan ha gått för långt. Det är då folk i seminariet börjar skruva på sig.

Men det är förstås ett lika relevant ämne för begrundan. Återigen - tekniskt sett skulle inte El-Haj behöva urskulda sig för någonting. Han har rört sig inom de processramar det svenska samhället har erbjudit honom.

Liksom även riksdagsledamoten tillika kurdiske patrioten Amineh Kakabaveh som länge höll hela riksdagen i sin röstavgörande hand. Hon fick Socialdemokraterna, det vill säga Sveriges regering vid den tiden, att fördjupa samarbetet med det kurdiska partiet PYD, ett parti som Turkiet sammankopplar med terrorstämplade PKK. Det fick dramatiska konsekvenser för svensk säkerhetspolitik som i skrivande stund ännu inte är helt utlösta. Kakabeveh var helt öppen med att hennes främsta lojalitet låg hos den kurdiska nationen, inte den svenska.

Det här är inte bara ett svenskt utan i allt högre grad ett västerländskt problem. Nationalstaternas parlament har inte varit tänkta att fungera som arenor för utomnationella intressen men systemet öppnar ändå för det. Röster har framförts med krav på någon slags lojalitetsförsäkran för riksdagsledamöter men det är både principiellt och praktiskt vanskligt. Idén om ett förtroendeuppdrag bör inte naggas i kanten.

Det är ett smärtsamt trassel och frågan är i vilken ände man börjar. Åtstramad migration är inget svar på ett problem som redan infunnit sig och som i grunden är teoretiskt. Men det är åtminstone hög tid för den där demosdebatten om vi kallar den det, att erkänna att problemet existerar.