Varför en kyrka och inte Paludan?
Två bröder som sedan april varit i förvar i Tyskland har nu häktats då tysk polis hittat bevis som tyder på att förberett ett terrorattentat mot kristna i Sverige. I en av brödernas hem fann man material för bombtillverkning och i chattkonversationer har de talat med varandra om att attackera en kyrka i Sverige under gudstjänsttid.
Det är svårt att sätta ett värde på icke-händelser. Det gäller både i det egna livet och i historien, att visa tacksamhet för saker som inte hänt är betydligt svårare än att känna starkt för saker som inträffat. Men ibland blir det lättare. När faran kommer riktigt nära men ändå bara ger sig till känna genom ett vinddrag vaknar hela kroppens varningssystem, tacksamheten över att ha undkommit med blotta förskräckelsen blir då till en fysisk upplevelse.
Idag är det få som minns terrordådet i Stockholm 2010. En irakisk man skickade ett slags manifest till TT och detonerade två sprängladdningar mitt i julhandeln kring Drottninggatan. Men det var bara han själv som dödades i dådet som han planerat som hämnd för Lars Vilks teckningar och Sveriges insatser i Afghanistan. Ett fullbordat men misslyckat terrordåd blev en icke-händelse, det kom mycket nära men faran passerade utan att skada någon utomstående.
I rapporteringen om de två bröderna som häktats i Tyskland förekommer uppgifter om att det är koranbränningarna som fått dem att fixera sig vid Sverige. Att kristna blivit måltavla för något som en dansk provokatör gjort är förstås inte rättvist, men terrorister brukar inte tänka i termer av rättvisa.
Trots att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder med ytterst liten andel av befolkningen i kyrkbänkarna på söndagar ses vi av många muslimer som ett kristet land. Våra helgdagar och kyrkklockor är yttre tecken, bekännelser, som på ett otvetydigt sätt placerar oss i den kristna kultursfären. I islam räknas man som muslim om man följer de fem pelarna, som är handlingar, vilket lägger mindre vikt vid den personliga övertygelsen.
Vår bild av vad det innebär att vara kristen är starkt präglad av den polemik som frikyrkliga bedrev i slutet av 1800-talet och som ställde upp hårda krav på medlemskap och aktivitet för att kunna räknas till de kristnas skara.
Det kan skapa problem i mötet med andra. Rasmus Paludan är med protestantiska glasögon på svår att identifiera som kristen och hans politiska projekt representerar bara honom själv, eller möjligen en vagt definierad populisthöger. Men utifrån någon annans, i detta fall våldsbejakande islamisters, perspektiv är det han gör tillräckligt representativt för att göra den lilla skaran kyrkbänksnötare till en måltavla.
Det viktigaste är att planerna stoppades. Det är värt att vara tacksam över. Det näst viktigaste är att inse att andras bild av vårt samhälle spelar roll, att vi inte har kontroll över hur andra uppfattar oss. MSB rekommenderar nu också samtliga kristna församlingar att bereda sig på attentat.
