Varning för moralisk Ukrainafeber

Göteborgsoperan var i blåsväder förra veckan. Man hade inte ”gått ut” som det heter, med ett ställningstagande emot Ryssland och för Ukraina. Men i söndags backade man och lät i ett pressmeddelande alla veta att man ”självklart” var emot Rysslands invasion.

Ledare • Publicerad 10 mars 2022

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Men innan dess lät det så här från VD:n: ”Det är verkligen svårt. Å ena sidan har vi naturligtvis en längtan att kommentera när något fruktansvärt händer – å andra sidan undrar jag om inte vi ska vara en ’fredad’ zon för människor som kommer hit”.

Det finns flera saker att fästa sig vid i den där kommentaren. Men framför allt det där ”vi”-et som har en längtan att ”kommentera”. Det reser frågor inte bara om Göteborgsoperans identitet utan alla kulturinstitutioner som var än snabbare med att fördöma Ryssland: Är det så självklart att de är opinionsbildande aktörer även vid sidan av dramer och utställningar de ger scen åt? Ett överordnat ”vi”?

Annons

Rysslands invasion tänks nog vara något så extraordinärt att det motiverar ställningstaganden på högre plan än annars. För all del. Men att det är uppenbart att Ryssland är den felande parten är vid eftertanke lika gärna ett argument för varför olika institutioner inte skall behöva redogöra för en ”vi”-uppfattning som för varför de bör göra det. Är det givet så är det just redan givet.

Det finns förstås en tanke om att kultur- och lärdomsinstitutioner är meningsbärande och därför har en roll i den allmänna bearbetningen av samtiden. I princip är det ju rätt. Men man skall allt vara försiktig. Vi lever i en överpolitiserad tid och det där med gränssättningar verkar bli svårare och svårare.

”Vi lever i en överpolitiserad tid och det där med gränssättningar verkar bli svårare och svårare”

För vad behöver Göteborgsoperan inte tycka något om? Konflikten på Nordirland? Lastbilsstrejken i Kanada? Dödshjälp? Eller om man vänder frågan i en annan riktning: Hur dras gränsen för vilka slags offentliga inrättningar som bär på det där moraliska ansvaret att ”ta ställning”? Bibliotek? Scenskolor? Advokatsamfundet?

Riksantikvariatet har höjt rösten i protest mot invasionen. Men då har man valt ett fokus för vilket man har formellt ansvar, nämligen den fara som Ukrainas forn- och kulturminnen befinner sig i givet Rysslands förakt för folkrätten.

Sådana här påpekanden kan verka onödigt syrliga när det trots allt handlar om folk som vill väl men de senaste dagarna har visat hur det kan skena iväg när emotioner blossar upp för häftigt.

Cardiffs filharmoniska orkester ställer in sitt framförande av Tjajkovskij för att det skulle vara ”olämpligt just nu”. Universitetet i Milano ställde in sin kurs om Dostojevskij. Det draget var dock så uppenbart huvudlöst att de fick lov att ändra sig efter protester. Moderna Museet i Stockholm har förklarat för SVT att de inte tänker plocka ned verk av ryska konstnärer från väggarna. Det är ju bra. Men vad är det för ett slags stämningsläge där ett museum tvingas till en sådan deklaration?

Det är sällan ett krig har varit så moraliskt svartvitt som det rysk-ukrainska. Ryssland har fört den råa ondskan rakt in i en ombonad västvärlds vardagsrum. Men svaret bör vara moralisk resning, inte moralisk feber.