Vem plockar jordgubbarna?
Coronakrisen blottlägger många svagheter i vårt samhälle, men också styrkor. Nationalstaten har plötsligt tagit plats mitt på scenen. De snabba beslut om stora inskränkningar i rörelsefrihet som kommit från riksdag och regering hade inte kunnat beslutas om av någon annan utan stora protester.
En svaghet som ännu inte fått särskilt stor uppmärksamhet är den svenska matproduktionens beroende av utländsk arbetskraft. Statens Lantbruksuniversitet, SLU, räknade 2017 med att uppemot åttio procent av de som arbetar med grönsaksodling har utländsk bakgrund, främst rör sig detta om jordbruksarbetare från andra EU-länder. Bärplockare och trädplanterare är den största gruppen av de som kommer från länder utanför EU och beviljas arbetstillstånd. Förra året handlade det om drygt sextusen personer.
Det är många dagsverken som ser ut att inte bli av i de gröna näringarna. Det är kanske inte så konstig att de tunga och ofta manuella arbeten som finns kvar, och som har en tydlig säsongsprägel inte är så eftertraktade bland svenskar. Kommer man från ett EU-land med lägre levnadskostnader fungerar det nog att jobba ett halvår i Sverige och sedan åka hem med stora delar av lönen. Med ett Europa som stängt gränser för att begränsa smittan måste detta lösas på annat sätt. Det handlar trots allt om att säkra inhemsk matproduktion. Kanske kommer detta att lösas med undantag från inreseförbud, eller så kommer Coronakrisen vara över till skörden. Men vi bör också vara beredda på att efterfrågan på hårt arbete skjuter i höjden.
I rapporten från SLU framgår att en av anledningarna till att det är så stor andel utländska arbetare inom jordbruket är att intresset från svenskar är svalt. Att skörda gurkor, jordgubbar och sallad är fortfarande till stor del något som görs för hand, och skiljer sig nog en del från det självplock på jordgubbar man minns från barndomen. Men det kommer att vara ärligt intjänade pengar, något som kanske inte kommer att vara en självklarhet för alla det kommande året. I dagarna har det rapporterats om anställda vid flygbolag som snabbt skolas om för att kunna arbeta inom vården. Det är imponerande att kunna fatta ett sådant beslut när den tillvaro man är van vid ställs på ända.
Det är lite som vårt förhållande till nationen. Man tar den, och de svenska jordgubbarna vid midsommar, för givet. Men när saker börjar falla i bitar är det en trygghet att höra konungen tala om att kungafamiljen också tycker att det är jobbigt att hålla sig borta från sociala kontakter. Regeringens ministrar har återkommande haft den svenska flaggan på kavajslaget istället för partinål vid de allvarliga presskonferenser som hållits den senaste tiden.
Det är många som kommer att få uppleva en enorm otrygghet under det kommande året. Att bli arbetslös mitt i en global krisekonomi är inte att leka med. Men gör-det-självanda och sammanhållning kan leda till nya möjligheter. En del lär upptäcka att de klarar betydligt mer än de trott. Detsamma gäller nog också den underskattade nationalstaten.
