Vilse i det nya landskapet
Socialdemokraten Ylva Johanssons nyårslöfte var uppenbarligen inte att sluta så split i det Socialdemokratiska partiet. På nyårsdagens afton började det 2012 på samma sätt som det politiska året 2011 slutade; med interna angrepp och krypskytte i Socialdemokraterna. Det är 2012 det enda sätt som Socialdemokraterna dominerar den politiska scenen på. Den enda opposition Sverige i dag har är den opposition som protesterar inom oppositionen.
Tillbakagångar i opinionen tenderar att vara självförstärkande. Kriser föder kriser. När Håkan Juholt själv diskuterar höstens händelser talar han om det "hat och förakt" han såg i journalisternas ögon. Det antyder att det finns ett personligt agg gentemot S-ledaren i journalistkretsarna. Att ledaren i det största partiet är utsatt för någon medial konspiration, en tanke som i övrigt då och då figurerar i vänsterkretsar där den "borgerliga pressen" anses ha grundlagt alliansens segrar genom en tendentiös rapportering. Med tanke på att forskningen vittnar om en balanserad bevakning i valrörelserna faller påståendet platt till marken.
Så missar Håkan Juholt, själv journalist, tillfället att lansera en välkommen debatt om dreven eller avgångsjournalistikens baksidor. En seriös kritik av medielogiken hamnar i skuggan av anklagelserna och blir så mycket lättare att avfärda.
Felaktiga bedömningar och politiska helomvändningar har förvärrat S-krisen, men inte skapat den. Juholts inledande kovändning om Libyen, för att bara ta ett exempel, bottnade i att det Socialdemokratiska partiet är splittrat i fråga om internationella militära insatser. Företrädaren Sahlins vänstervridning i utrikespolitiken genom det rödgröna samarbetet försvårade också för den erfarne försvarspolitikern Juholt. Mönstret upprepas på andra politikområden. Frånvaro av debatt och förnyelse försvårar.
Om Mona Sahlin efter att ha fokuserat på identitetspolitik, vindkraft, hbt och förorter i slutet av partiledarkarriären såg det positiva i jobbskatteavdrag hade Juholt under de första 100-dagaran chansen att personifiera en möjligen mer historisk svensk socialdemokrati: Oskarshamn, industri, folkrörelse, arbete och kärnkraft. Vänsteranslaget i hans första tal ombyttes bara månader senare till ekonomisk realism i det första budgetförslaget. Den dubbla budskaps-strategin är långtifrån ny, men den fungerar inte i ett förändrat politiskt landskap där socialdemokraterna inte längre sätter dagordningen.
