Visby - bild av politikens maktlöshet

Ledare Artikeln publicerades

Är detta början på slutet? Eller i alla fall nedgången? Så tänker många om årets upplaga av Almedalsveckan i Visby som nu går mot sitt slut. Denna politikens karneval firar nu sitt femtioårsjubileum och har bara blivit större sedan födseln. Men någon gång måste ju luften börja pysa ur, hävdas det. Ungefär som bostadsmarknaden.

Foto: ANDERS WIKLUND / TT

I så fall börjar det väl pysa nästa år, efter valåret. Men kanske bör man fråga sig hur det över huvud taget har kommit sig att Visbyveckan bara har växt för varje år, med allt fler seminarier och intresseorganisationer. Varför har det inte bara så att säga varit som det har varit?

Är det en spegel av politikens utökade makt över samhället? Knappast. Debattklimatet är onekligen mycket politiserat, men politiker har i dag inte mer makt än när Olof Palme talade i Almedalen 1978.

Tvärtom. Om något är det politikers maktlöshet som slår en i jämförelse. Globaliseringens kastvindar var inte alls lika allenarådande över väl och ve. Åtminstone inte officiellt. Mediernas makt har också stadigt ökat visavi politikerna. Sociala mediers opinionstryck är bara den senaste anledningen till många folkvaldas sömnsvårigheter. Ingen vettig socialdemokrati skulle få för sig att på allvar planera för näringslivets socialisering såsom skedde med intensitet vid tiden för Palmetalet.

Så har vi lobbyisterna och konsulterna och kommunikatörerna. En skara fribytare 1978 som sedan dess växt till en napoleansk armé.

Är det något som symboliserar politikens minskade betydelse är det kanske just den almedalska förskjutningen från politik till konsulteri. Politiker har kommit att bli dekorationerna i skyltfönstret, men butiken ägs av konsulterna. Det är de som styr och ställer i Visby.

Antingen är de där i egenskap av sig själva och sina företag eller så arrangerar de närvaron av någon organisation eller företag. Enstaka ”självständiga” framträdanden av medier eller politiska partier märks förstås också, men det är inte deras Almedalsvecka längre. Det är konsulternas. Gator och gränder är fyllda av osynliga trådar som löper kors och tvärs och hålls i någon ände av en konsult.

Det är inte så att det är något skumt med det. Men det säger något om makt. Man kan med rätta tycka att Sverige var alldeles för utelämnat åt politiskt godtycke på sjuttiotalet. Men makt är ett nollsummespel. Något har fyllt politikens förlorade mark och att säga ”marknad” är att göra det enkelt för sig. De organisationer som frikostigt bjuder på vin och prat i Visby är i första hand sådana som direkta eller indirekt lever av skattemedel och vill trygga sin försörjning.

I det perspektivet är faktiskt frågan om Almedalsveckans ständiga tillväxt verkligen är ett gott tecken. Visst, det debatteras som bara den om demokrati och allt möjligt angeläget. Men frågan är om inte formen säger mer än innehållet i det här fallet. En del tyder på att den här femtioåringen skulle vara mer till sin fördel efter en tråkig grönsaksdiet.