Winnie Mandelas solkiga eftermäle
Det brukar sägas att man inte skall tala illa om de döda. I den tanken ligger något mycket fint. Men när de döda är ledargestalter som har missbrukat sin makt får man inte rygga för att ärligt granska deras livsverk - även om utvärderingen leder till slutsatsen att en person som människor har upphöjt till en förebild även har varit en skurk, tyrann eller våldsverkare.
Just detta kan sägas om Winnie Mandela.
Winnie Mandela har avlidit. Nelson Mandelas tidigare hustru, och en av frontfigurerna i kampen mot det orättfärdiga apartheidsystemet.
Eftersom hennes kamp gav henne hjältestatus - hon var en ledande person inom ANC under de långa och svåra år som Nelson Mandela satt fängslad - så strömmar nu kondoleanserna in från människor över hela världen. Men hennes hjältegloria fläckas av blodet från dem som föll offer för hennes verksamhet.
Hon uträttade förvisso mycket i kampen mot apartheid. Det är inte för intet som hon av många sydafrikaner har kallats för ”nationens moder”.
Men en del av hennes - väpnade - kamp inkluderade groteska hemskheter som inte går att bortförklara med resonemang om att det onda hon gjorde enbart var tragiska följder av vad hon utsatts för av apartheidregimen.
Hon drog sig inte för att med sitt livvaktsgäng ”the Mandela United Football Club” kidnappa, tortera och avrätta civila - inklusive minderåriga. Deras mest ökända metod kallades för ”halsbandsmetoden”: ett tillvägagångssätt där förövarna brände ihjäl människor genom att spänna fast offren i gummidäck fulla med bensin, som sedan tändes på.
Ondskan får inte relativiseras bort. Varje människa har ett samvete, och står fri att välja hur hon vill arbeta för att förändra världen. Beundransvärda människor som har upplevt orättvisor eller förtryck i olika samhällen har visat att det är möjligt att kämpa vidare med goda metoder och sin mänskliga värdighet i behåll. En Martin Luther King, en Aleksandr Solsjenitsyn. Winnie Mandela valde våldets, ja, grymhetens väg.
I vilken mån faller hennes skugga över Sverige? Sverige gav nio hundra miljoner kronor i bistånd till ANC under apartheid, med stöd av flera partier, politiska ungdomsförbund, kyrkor och fackförbund. Det behöver inte i sig misstänkliggöras då pengarna inte fick gå till införskaffande av vapen, men samtidigt möjliggjorde biståndet att andra pengar kunde spenderas för sådana ändamål. Det faktum att bistånd till ANC som gavs efter apartheidtiden kom att gå till olämpliga ändamål väcker frågan om så även kan ha skett tidigare. I synnerhet då det senare framkom att Winnie Mandela var korrupt, varpå hon dömdes för tjugofem fall av stöld och fyrtiotre fall av bedrägeri.
Må hon vila i frid, men glöm inte hennes illdåd.
