Att rabbla bibeltexter är inte det viktigaste

Jag frågar mig om kristendomens unika position verkligen är den viktigaste frågan ens för oss som vill lyfta fram religionens betydelse i såväl historien som dagens samhälle?

Det stämmer att de andra världsreligionerna i Skolverkets ursprungliga ämnesplan hade fått en tydligare plats. I den nuvarande och också den kvarstående versionen efter Björklunds revidering, står det att barnen ska lära sig om kristendomen och någon annan världsreligion ett kunskapskrav som rent subjektivt kan upplevas vara lågt ställt i det mångreligiösa Sverige. Därtill fanns det även i den tidigare versionen skrivningar om obligatorisk undervisning gällande religionens förändrade roll i samhället historiskt till i dag, vilket naturligt skulle leda till en historia om kristendomens historiskt speciella och viktiga roll i det svenska samhället det som var huvudargumentationen från Björklunds legitimering av sitt beslut. Jag har dock svårt att tro att det skulle vara den mest centrala delen i en modern religionundervisning.

Desto viktigare kan jag anse vara frågan om vilken bild av och syn på religion, olika religiösa traditioner och människors erfarenheter av religion som förmedlas i skolan. Vi lever i en tid när vi ser en ökad sammankoppling mellan religion och terrorism, våld och krig (inte minst medialt) och ett ifrågasättande av religiösa traditioner samtidigt som en nyfikenhet om religionens mysterium växer sig allt starkare. Då blir också det mer väsentligt med såväl sakinnehållet som attityden till religion som förmedlas i skolan. Är religion något konstigt och annorlunda som de andra ägnar sig åt, eller en viktig och naturlig dimension i många människors liv? Är religion fasta och färdiga system med dogmer och regler, eller dynamiska, mångfaldiga och inbördes olika?

Det viktigaste barnen och ungdomarna kan få med sig från religionkunskapen i skolan är varken rabblande av bibeltexter eller fakta om den kristna traditionen. Det är att få med sig en reflekterad syn på religionens betydelse för individ och för samhälle – att religion inte är en sak i ett enhetligt system.

Människors tro och erfarenhet av det heliga är olika och tar sig olika uttryck. Chanserna till en sådan religionundervisning är faktiskt större med Skolverkets förslag där samhälls- och individaspekter finns med, liksom etik, livsåskådning och identitet, än i Björklunds nygamla läroplan där en enformig diskussion kring religionen kommer att stå i centrum om än med fokus på kristendomen.

SARA FRANSSON,

Sveriges kristna Socialdemokrater i Kronobergs län