Att spela lagom är ett politiskt spel

Vad hände med att gå till handling med spel- ansvaret? Hur länge ska de hjälpsökande behöva sitta i väntrummet? Vi efterfrågar utökade insatser för vård, behandling och stöd.

Det är tolv år sedan Spelberoendes riksförbund och Svenska kommunförbundet, på begäran av socialdepartementet, gjorde ett prioriteringsförslag gällande det statliga överskottet från spel.

Ett av resultaten av det blev utvecklingsprojekten för vård och behandling av spelberoende i Stockholm, Malmö och Göteborg. Dessa har pågått sedan 2004 och har uppvisat goda behandlings- resultat i utvärderingar och forskning. Sådana glädjeinslag har dock hamnat i skuggan på grund av en seglivad debatt om licenssystem, statliga finanser och utländska spelbolags framfart.

Regeringen och riks-dagen har förvisso en finanskris att reda ut nu, men de fem miljarder som Svenska spels vinst uppgår till är knappast lösningen på den. Särskilt inte med tanke på att över hälften av bruttoomsättningen kommer från personer med spelproblem. Lösningarna gällande spelregleringen, vilka är tänkta att träda in ifall ett licenssystem skulle utformas, lyser med sin frånvaro i konkreta åtgärder.

Vi anser att det är anmärkningsvärt att våra politiker ännu inte har agerat på de utredningar, vilka har lyft förslag på möjliga åtgärder. Enligt vad finansmarknadsminister Peter Norman uppgav i en nyhets-intervju är spelberoende prioriterat i den mån att han hoppas på en lagförändring under denna mandatperiod. De drygt 170 000 personer som lider av spelproblem väntar fortfarande tålmodigt på nya insatser för vård, behandling och stöd.

Vidare släppte Riksrevisionen nyligen sin rapport om rådande spelreglering. En av många punkter innefattar att det saknas en enhetlighet och överblick från staten och Svenska spels sida. Vi känner igen oss i den bilden.

Många politiker, tjänstemän på Lotteriinspektionen och ansvariga för spelansvar på Svenska spel gör ett bra arbete. Det finns dock ytterst få plattformar där utbyte sker, vilket naturligtvis påverkar graden av samarbete.

Detta framkommer tydligt i Riksrevisionens rapport. Ifall det inte förs en regelbunden dialog om spelproblem är det inte konstigt att frågan ständigt faller mellan stolarna. Det blir alltmer tydligt att spelansvar är en fråga som behöver lyftas på politisk nivå. Detta både när det gäller preventiva förebyggande åtgärder, men inte minst när det gäller frågan om vem som ska ha huvudansvaret för behandlingen av dem som har utvecklat spelproblem. Vi välkomnar dock regeringens initiativ att ge Socialstyrelsen uppdraget att lämna ett förslag om hur Socialstyrelsen kan bidra till att utveckla vård- och behandlingsinsatser för spelproblem.

Vi som på olika vis arbetar med spelfrågan blev inte förvånade över att en undersökning gjord av Forum på Karolinska institutet visade på att 50 kommuner inte erbjuder någon vård alls för spelproblem. Det är beklagligt att din bostadsort ska styra ifall du erbjuds hjälp eller inte.

Det måste till kraftfulla åtgärder från våra makt-havare för att komma tillrätta med ett spelansvar som är värdigt sitt namn. Detta är viktigare för oss än frågan om ett licenssystem eller att avskaffa monopolet. Det vore mycket olyckligt om avregleringen av monopolet skedde innan dess att åtgärder vidtas för att skapa en bättre situation för dem med spelproblem och deras anhöriga. Det tror vi att de 75 000 barn som lever med någon som spelar på ett problematiskt sätt också håller med om.

Vi kan även konstatera att Sten Rönnbergs alarmerande forskning från 1996/97 om att spelproblem slår hårdast mot ung-domar bara var startskottet på det som skulle komma att ske. Att det sedan dess har skett en dryg fördubbling av spelproblemen i gruppen män 18–24 år är ett misslyckande. Att drygt var tionde man i valt åldersintervall utvecklar spelproblem visar på effekterna av ett bristfälligt preventivt arbete. Med anledning av detta finns det tankar om att på sikt starta ett ungdomsförbund för spelfrågan.

Det ska vara sagt att Spelberoendes riksförbund redan 2000 startade sitt arbete med att jämställa spelproblem med alkohol- och narkotikaproblem. Forskningen har hjälpt till en hel del med att ge spelfrågan legitimitet. Vi välkomnar därför att den kommande upplagan av den psykiatriska diagnoshandboken DSM V inkluderar spel i kategorin beroendesjukdomar. Det ska bli intressant att se ifall det politiska spelet börjar spela ut sin rätt i och med att den femte upplagan släpps i maj 2013.

Cato lyckades genom ett enträget upprepande i alla sina tal slutligen få Kartago att brännas. Med detta i åtanke ser vi gärna att dagen mycket snart är kommen då spelberoende skrivs in i Socialtjänst-lagen.

Kim Grahn Ystad, ordförande, Spelberoendes riksförbund

Anne Nilsson Helsingborg, auktoriserad socionom/gruppterapeut för spelberoende

Gustav Sundgren Uppsala, projektledare Lyckas utan spel, X-CONS Haninge