Brev från Betlehem
?Utbildning är vårt enda vapen. Så skrev en Betlehemsflicka till mig i höstas. Hon går på Den Gode Herdens skola och är 16 år. En flickskola som drivs av Svenska Jerusalemsföreningen där jag är ordförande.
Hon började sitt brev med att skriva att man över hela världen ser på barndomstiden som den bästa tiden i en människas liv. En tid av lek och att ha roligt. Men så fortsätter hon med att berätta att man som Betlehemsbo inte kan besöka vilka platser man vill i sitt land. Den mur, åtta meter hög, som Israel byggt, inte bara på sin egen mark utan också på andras, det vill säga ockuperad mark, lägger hinder i vägen.
Det nya millenniet firade min fru och jag in på Krubbans torg i Betlehem som då stod i världens blickpunkt som platsen för vår tideräknings början. Här finns Födelsekyrkan där stallet med Jesusbarnets krubba enligt traditionen låg. Det var mest ortsbor som var där och deltog i millennieskiftets storslagna program.
Myterna om vad som skulle hända vid detta magiska tolvslag hade skrämt bort många turister. Men förhoppningarna om fred och rättvisa var stora. Betlehem var upprustat och de små gränderna med de typiska kalkstenshusen blänkte som stjärnor. En ny tid var på väg. Ett nytt och självständigt Palestina i vardande sida vid sida med staten Israel.
Ett magnifikt fyrverkeri skulle avfyras vid tolvslaget och strax före skulle 2?000 fredsduvor släppas ur sina burar. Genom en eftersläpning i programmet orsakad av en amerikansk gospelkör gick raketerna till väders samtidigt som duvorna. Förödande. Flera av duvorna segnade livlösa ner bland oss på torget. Hoppas det inte var symboliskt och illa förebådande, skrev jag hem. Dessvärre var det så. Och så växte sig muren hög och hatet fick förnyad grogrund under de första åren av detta millennium.
I Mellanöstern har den vår vi såg spira för ett par år sedan övergått i något som är mycket värre än både höst och vinter. Det stormar och brinner i Mellanöstern medan ett märkligt lugn råder i oceanens öga i Jerusalem och Betlehem.
Jag frågade om min upplevelse av detta bara berodde på min oförmåga att tyda tecken då jag senast var där för ett par veckor sedan. Det var ingen som bekräftade detta av dem jag frågade. Men frågan kvarstod och består om vad som kommer att ske i den stad, som såg Fredsfursten födas, och däromkring. Oron är förstås stor. Lugnet före stormen?
I flickans brev läser jag vidare: På skolan får vi tillfälle att lära oss så vi kan få en bättre framtid. Ett ordspråk säger att en penna är mäktigare än ett svärd. Genom utbildning kan Palestina bli fritt och bilden av palestinier i världen förändras. Allt vi önskar är fred, vi ber inte om mer.
Jag hör ofta frågan om det någonsin kan bli fred i Mellanöstern. Inte sällan är den retoriskt ställd, det vill säga det är underförstått att det aldrig blir fred. Då är en hälsning som från denna Betlehemsflicka välgörande.
Det gäller att inte ge upp hoppet utan tänka att fred visst är möjlig och stödja de krafter som verkar för freden trots allt. Att tänka fred är en väg till fred. Både i det lilla och stora sammanhanget. Det är det första avgörande steget på fredens väg.
Jag beundrar de lärare som har undervisat detta Betlehemsbarn och många andra att tänka fred mitt i krig och ockupation. Denna god-julhälsning från Betlehem är utmanande, en plats där man vet mycket om ofred men där man ändå lär sig förkunna befrielse för de fångna och verka för frihet åt de förtryckta. Därmed fortsätter man i andan av stadens store son, fredsfursten. Att tänka fred är en väg till fred.
Jan-Olov Johansson
