Det blev inget med det–men hoppet lever
Överlycklig och lättad avslutade jag ett möte tidigt och slängde mig på ett tåg hemåt i stället för att invänta det sena flyget. Jag skulle hinna.
Det var, sett så här i efterhand, ett riktigt dåligt initiativ.
Fråga mig inte om det tekniska, men det var så här den sparsamma informationen lät:
Två tågsätt kunde inte kommunicera med varandra varför de två sätten i stället fick bli två tåg. Ännu en lokförare fick kallas in. Byråkrati vid tågledningscentralen för att få köra vidare försenade oss ännu mer.
Själva manövern att separera två tåg tog nästan lika lång tid som en fotbollsmatch. Och att se Flemmingsberg är väl trevligt – men efter en timme är jag rätt trött på utsikten.
Börjar jag vid det här laget bli stressad? Jo ...
Vi börjar äntligen rulla. Någon i vagnen frågar om SJ bjuder på champagne på grund av förseningen. Det gör de inte.
Minuterna tickar. Linköping susar knappast förbi. Mjölby verkar mysigt. I Boxholm hamnar vi bakom ett pendeltåg som stannar vid varenda mjölkpall. Förseningen växer till en timme och fyrtio minuter.
Nässjö. Alvesta. Matchen börjar om sju minuter. Taxin försenad men när chauffören väl kommer är han trevlig och småpratar så att pulsen sjunker.
Kollegan Daniel har lämnat en biljett hos en hjälpsam vakt och jag tar till slut min plats – lagom till att Landskrona gör 1–0.
Det här var kvällen som jag skulle ha sett Öster, äntligen, ta klivet tillbaka till allsvenskan.
Det blev inget med det. Men hoppet lever.
Magnus Karlsson är chefredaktör
på Smålandsposten och samtalar här med läsare.
