Femte jobbskatteavdraget fällde Alliansregeringen
?Partierna som ingår i Alliansen förlorade årets riksdagsval. Orsakerna härtill kan man spekulera kring. För min del ser jag orsaken i felaktiga bedömningar i två väsentliga frågor. Det gäller det femte jobbskatteavdraget och pensionärernas skatter.
Jobbskatteavdragen har säkert haft stor betydelse för ökad sysselsättning. Men det har varit svårt att rent siffermässigt belägga betydelsen. Just det förhållandet har oppositionen tagit som intäkt för sin kritik.
Att i det läget besluta om ett femte jobbskatteavdrag tyder, enligt min mening, på politisk okänslighet hos främst Moderaterna med finansministern i spetsen. Det kan i sin tur bero på avsaknad av politisk taktisk erfarenhet hos den senare. Här borde de mer erfarna partiledarna sagt ifrån. Alliansen borde ha nöjt sig med de fyra införda skatteavdragen. Utan tvekan fick motståndarna i valrörelsen ett verkningsfullt argument mot Alliansen.
En effekt av jobbskatteavdragen har blivit att pensionärerna vid lika inkomst fått högre skatt än löntagarna. I valrörelsen talades om straffbeskattning av pensionärerna. Inte minst Sverigedemokraterna fick säkert många pensionärsröster. De talade vitt och brett om att man skulle verka för en likartad beskattning. Sverigedemokraternas framgång i flera landsbygdsdistrikt, med hög andel pensionärer, bestyrker den teorin.
Även om det går att försvara skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer lyckades inte Allianspartiernas företrädare förklara detta på ett trovärdigt sätt. Begreppet straffbeskattning ansågs av många väljare vara rätt beskrivning. Utan tvekan hade det förhållandet betydelse för valutgången.
Valet är över. Nu gäller det att lägga grunden till nästa val. Detta oavsett om det blir nyval eller ordinarie val först 2018. En erfarenhet av årets valrörelse, som jag anser att Alliansens företrädare bör uppmärksamma, är att låta partipolitiskt erfarna personer avgöra hur valtaktiken ska läggas upp.
Det är inte fel att i en regering ta med så kallade experter på till exempel det finansiella området, men när det närma sig val måste politiken styras av erfarna partipolitiker. Då gäller det att sälja hem politiska ställningstaganden i breda väljargrupper. Då är det inte alltid som i och för sig teoretisk välgrundade förslag är den rätta lösningen.
Min förhoppning är att Alliansen, vid sidan av de olika partiernas egna valanalyser, gör en gemensam analys som sedan blir föremål för diskussion i breda medlemsgrupper. Resultatet av en sådan diskussion bör vara en viktig del i ett framtida valmanifest.
Erfarenheterna från åtta års framgångsrikt Alliansarbete är värt en ny prövning i väljarkåren.
INGVAR KARLSSON
