Förträngt trafikkaos

Borta ur medvetandet är, bland annat, trafiken. Denna vansinniga trafik.

Jag tror det är en medveten förträngning, en självförsvarsmekanism: Jag vill helt enkelt inte komma ihåg det.

Därför reagerade jag först med förvåning när jag igår hamnade rakt i kökaoset. Några ögonblick senare kopplar hjärnan rätt och då kommer i stället stressen. Stressen av att inte ha kontroll över när man kommer fram till sin destination, samma känsla som jag haft otaliga morgnar under mina år som bofast i huvudstaden. Det är ingen angenäm känsla.

Och det är där, och då, som jag inser att vi är bortskämda i Växjö. För ärligt talat: Ibland tenderar jag – och rätt många i min omgivning – att klaga på vår trafiksituation.

Men med lite eftertanke: Sällan har det tagit mig mer än några minuter att navigera i Växjös värsta rusningstrafik. Och det är klart att jag stressas av nedfällda tågbommar när hunden väntar hemma på att få gå på promenad. Men i jämförelse med att leta parkeringsplats i Stockholms innerstad? Ingenting.

I lördags var jag tvungen att snabbt handla en pryl på ett byggvaruhus. Utflykten tog totalt 20 minuter. Jag minns att samma utflykt i Stockholm kunde ta två timmar.

Resan i Stockholm i går var inte på något sätt otypisk. Jag tog, mot all erfarenhet, en taxi från Bromma Flygplats vid klockan sju på morgonen och taxikvittot visar siffrorna:

Strax över sju kilometer tog 28 minuter. Eller 4 minuter per kilometer, ett bra joggingtempo för en motionär. Två gånger trodde jag chauffören skulle krocka. Priset? 407 kronor.

Slutsatsen är enkel: Jag lovar att börja le i Växjötrafiken.

Magnus Karlsson är chefredaktör

på Smålandsposten och samtalar här med läsare.