Fortsatt förvirrat om kungsörnen

Regeringens rovdjurspolitik fortsätter att förbrylla på alla plan utom ett:

Lena Ek har verkligen rätt i påståendet att nyår innebär en helt ny era för svensk rovdjurspolitik. När FN, EU och stora delar av världssamfundet ser bevarandet av bio­logisk mångfald som en av nyckelfrågorna för fram­tiden, väljer Sveriges regering märkligt nog motsatt färdriktning.

Även kungsörn är upptagen i den nya rovdjursproposition som i praktiken har som ambition att minska stammarna av varg, björn och lo till minsta möjliga nivå för att överleva?–?på kort sikt.

Den ambitionen är anmärkningsvärd i sig. I?stället för att lyfta fram rovdjurens och rovfåglarnas nödvändiga roll i fungerande ekosystem, ses dessa enbart som en ekonomisk belastning. Lika anmärkningsvärd är avsaknaden av vetenskaplighet i regeringens nya proposition. I?stället för att använda den nationella förvaltningsplanen för kungsörn, som publicerades så sent som i april 2013 och bygger på en vetenskapligt grundad plan för hur kungsörnen ska förvaltas i Sverige, har Lena Ek och regeringen­ valt att koka ihop en egen lösning.

I regeringens nya rovdjursproposition anges att alla de fem stora rovdjuren, inklusive kungsörn, uppnått gynnsam bevarandestatus. För kungsörn definieras detta som 150 lyckade häckningar per år. Resonemanget är motsägelsefullt eftersom antalet kungsörnshäckningar i Sverige i dags­läget inte ens når upp till rovdjurspropositionens miniminivå. Sedan millennieskiftet har antalet lyckade kungsörnshäckningar underskridit 150 under hälften av åren. Sedan 2009 har reproduktionen under fyra av de fem åren varit lägre än vad forskarna anser vara tillräckligt för att motverka dödligheten. 2013 har dessutom varit det sämsta häckningsåret för kungsörn i Sverige sedan millennieskiftet; i Krono­bergs län kom inte en enda kungsörnsunge på vingarna.

Vi anser att Sverige måste ha en betydligt större stam av kungsörn. I stället för 150 lyckade häckningar, som regeringen föreslår, måste vi nå en nivå på 480 lyckade häckningar­ per år för att nå gynnsam bevarandestatus. Det innebär en population på 1?250 par, vilket är ungefär det dubbla jämfört med i?dag. För att nå dit måste vi komma till rätta med illegal jakt och andra hot mot arten.

Mikael Persson och Rolf Lilja

Kronobergs ornitologiska Förening och Uppvidinge Fågelklubb