Ge alla en chans till värdigt liv

Jag delar in mitt liv i "före" och "efter" påbörjad medicinering med centralstimulatia.

I början fick jag fruktansvärd ångest i nivåer jag aldrig tidigare haft. Jag genomgick en riktig kris, kände ju inte igen mina tankar, mitt sätt att tänka och agera. Det var en helt ny Matilda som kom fram.

Var arg och ledsen många gånger och sa att jag inte ville ha medicinen, att det inte var värt det på grund av hur jag mådde. Men någonting hade hänt och det märkte jag.

Några dagar efter medicinbörjan var det vinter-OS på TV. Och att titta på TV tiden före medicinering var inte att tänka på. Det fanns ingen ro alls till det. Men då, då satt jag stilla och kollade på curling. I flera timmar utan avbrott. Och jag gillar inte ens curling.

Det blev längre och längre mellan tanke och handling. Det var jag inte van vid. Fick jag en skadetanke, så var det ett himla grubblande före en eventuell handling och oftast blev det ingen skada alls

Jag såg på omvärlden på ett helt nytt, mer rofyllt sätt.

Och vad mycket jag ville göra! Innan ville jag bara sova, men efter påbörjad medicinering så fanns det ju så MYCKET jag ville göra, ibland riktigt pirrade det inuti av lugnet, fokuset och lyckan. (Gör fortfarande ibland) Jag hade en hel VÄRLD att upptäcka! (Det beror delvis på att jag också minskade med lugnande mediciner i den vevan.)

Ångesten la sig så småningom. Eller, ja, den blev bättre. Utan att jag märkte det, eller försökte, så slutade jag med en sådan enkel sak som att bita på naglarna till exempel.

Nu äter jag fortfarande centralstimulerande. Jag känner inte av om eller rättare sagt när jag tar den, jag är ju mig själv då.

Däremot märker om jag inte tar den. Tar jag den inte är jag ett ångestfyllt energiknippe, med känslorna utanpå och med idiot-impulser jag inte riktigt kan kontrollera. Även om det faktiskt har blivit bättre med åren. Allt fungerar bättre nu.

Så ge barn, ungdomar och vuxna samma chans att bli "sig själva" och få ett värdigt liv värt att leva.

Matilda Skog