Helt plötsligt var hunden tingad

Argumenten har varit många: Döttrarna vill träna agility. Välkommen daglig motion för mig. Det är mysigt med en vovve i soffan.

Jag har varit mer än tveksam.

Men till slut ger även den envise med sig. Det var i ett sådant ögonblick som jag gjorde misstaget att föreslå att vi skulle åka och titta på några hundar och prata lite med kennelägarna.

Resultatet: Yngsta dottern, som tidigare nästan stått på min sida, kastade sig in bland valparna och skrattade oavbrutet åt att de klättrade över hela henne och nafsade henne i håret. Hon slutade skratta när vi åkte hem: Då kom i stället tårarna över att tvingas lämna alla dessa underbara.

Äldsta dottern försäkrar numera att de långa eftermiddagspromenaderna kommer att vara hennes och skötas med perfektion. Jo, tack.

Men hur vet vi vuxna om tiden kommer att räcka? Hur kommer livet i övrigt att fungera med en hund som kräver motion och omsorg?

Hemma satte vi oss med kalendrarna i högsta hugg och gick igenom veckorna som varit. Hur hade det funkat just den där dagen då vi alla var på olika håll? Logistik.

Vi åkte till kenneln en gång till. Fastnade för en liten brun krabat med lite svart och vitt på nosen. Stora svarta ögon.

Jag märker hur jag börjar smälta. Jag kan helt plötsligt se mig själva på morgonpromenad. På skogstur. Tänker på att hunden ju faktiskt kan springa fritt på släktingarnas stora Ölandstomt.

Och plötsligt kändes det lite mindre viktigt att resonera kring hur det hade funkat onsdagen i vecka 49. Mina motargument urholkas och svänger. För vad kan rimligen vara fel med att låta barnen växa upp med djur?

Helt plötsligt är hunden tingad. I nästa vecka kan vi hämta honom – och lära honom umgås med huset riktiga härskarinna: En två år gammal katt.

Kanske kan man lära den söka kantareller? Jag behöver som sagt all hjälp jag kan få på den fronten.

Magnus Karlsson är chefredaktör

på Smålandsposten och samtalar här med läsare.