Ibland är tystnad bästa svaret
Remus Wilson insändare var så ovanligt plump och onyanserad.
Väl medveten om all tragik runt händelsen har jag i många och långa samtal med fotografen och vännen Hans Runesson under åren talat om det som hände. Hans och mitt samarbete började med en utställning på Galleri Bo Sverden i Växjö 1986.
Jag stod på skolan i New York och fick bilden från Smålandsposten i min hand, den tog mig djupare än allt annat jag tidigare sett. Det ofantliga mod och enorma ilska kom från en människa som inte har något att förlora?–?den yttersta gränsen, något som vi i Sverige sällan ser, vi har inte krig på så nära håll, där vi förlorat kanske hela släkten.
Bilden av civilkuragets moder” som vi kallar henne, finns snart sagt över hela världen. Chansen att folk skulle undra vad det är för ”tant” som viftar med ett citat ”paket”, är att underskatta bildens betydelse enormt.
Under Hans Runessons och mina samtal har han ofta nämnt att visst vore det helt på sin plats att hylla kvinnan med en skulptur på platsen där det hände. För min del har det inte känts aktuellt att göra den, förrän nu?–?kanske för att nu behöver vi bli påminda.
Som svar på Remus Wilsons tro om att jag skulle ha stulit bitar, eller ens kommit på tanken att göra detta kan jag bara säga, allt runt bilden, eventuella konstverk, tolkningar är i samråd och samarbete med Hans Runesson.
Sedan en fråga: apropå att rycka sönder konstverket: Tycker Remus Wilson att det är på sin plats att avbilda nazisten också?
Min utgångspunkt är mycket medvetet att välja bort just detta.
Och nästa fråga: Har Remus Wilson verkligen sett skulpturen eftersom han tror att det är en ”ful gubbe”? Ska man titta på fula gubbar föreslår jag Växjöborna att åka och titta på Remus Wilsons ”Stins” i Rottne, så kanske man inte ska vare sig tillverka eller uttala sig när man inte har kunskapen själv. Spontant känner jag: Den här händelsen och bilden är mycket större än oss själva. Den lever helt och hållet sitt eget liv.
Livet är skört, för oss som levt utan krig och sönderbombade släktingar i århundraden är det svårt att överhuvud?taget, sagt taget omöjligt att ta in vad kvinnan upplevt.
Låt Danuta vara symbolen för att vi faktiskt minns. Allt annat blir bara dumt.
Susanna Arwin, konstnär
