Inför raka regler för datorer och telefoni inom rättspsykiatrin

Dömd till rättpsykiatrisk vård. En rubrik vi hört eller läst många gånger i media, sällan funderar vi vidare om vad händer sedan. För vissa funkar det bra och man får den vård man behöver och kan så småningom komma ut i samhället igen.

För andra går det mindre bra av olika anledningar och några fortsätter begå brott. Redskap som då används är ofta mobiltelefon och dator.

Självklart ska en person som är dömd till rättpsykiatrisk vård kunna ta del av IT-tekniken inte minst för att kunna hantera en vardag i samhället. Men det får inte vara så att man använder telefon och dator för knarkaffärer, hota andra eller begå barnpornografibrott som vi såg nu senast i Växjö.

Det finns i dag möjligheter att i enskilda fall begränsa tillgången till dator och telefon. På en avdelning finns det oftast tillgång till gemensam telefon och dator. Växjös rättspsykiatri har arbetat på detta sätt och det har fungerat, men ärendet var uppe i Högsta Förvaltningsdomstolen. Utifrån detta är det många enheter som känner att rättsläget är oklart vad man får göra och inte. I rollen som tillsynsmyndighet är Socialstyrelsen tydlig. Det får inte finnas något generellt förbud mot vare sig telefoni eller tillgång till internet.

Detta är bakgrunden till interpellationsdebatten med socialminister Göran Hägglund den 29 maj. Men också att undertecknad 28 april 2009 lyfte denna problematik i en debatt i kammaren. Göran Hägglund utlovade då följande:

Frågan om elektroniska kommunikationstjänster ses över inom ramen för den pågående psykiatrilagsutredningen (dir. 2008:93), som för närvarande utreder psykiatrilagstiftningen i sin helhet. Direktiven uttrycker att den särskilda utredaren ska analysera vilka ordnings- och säkerhetsregler som bör kunna föreskrivas i samband med psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, exempelvis förbud mot mobiltelefoner. I avvaktan på att utredningen har studerat denna fråga avser jag för närvarande inte att vidta några åtgärder.

Denna utredning är nu klar och utifrån den framgår det att först ska man begå ett brott, sedan ska personalen upptäcka att det här brottet har begåtts innan chefsöverläkaren över huvud taget kan gå in och vidta några restriktioner. Så i stort så föreslås ingen eller väldigt små förändringar angående den elektroniska kommunikationen i utredningen. Det skapar ett osäkert rättsläge och utrymme för godtycke.

Lagstiftningen behöver ses över och vi måste hitta en lösning där vi kan vara relativt säkra på att brott av denna art inte begås av vårdtagare inom rättspsykiatrin, detta för att skydda brottsoffren och deras personliga integritet.

Det måste vara helt klart vad vårdinrättningen får göra och vad den inte får göra? Ett förtydligande av lagen är nödvändig så att rättspsykiatrin är helt på det klara med hur den får och kan agera.

Carina Adolfsson Elgestam